Why This Is Important
President Obama, Ken Salazar and Dan Ashe,
We strongly oppose the US House of Representative’s passage of H.R. 2584 which makes appropriations for the Dept. of the Interior, environment, and related agencies for 2012. While we agree that our nation needs to live within its means, we are strongly opposed to a number of its provisions, including ideological and political provisions, that are well beyond the scope of funding legislation.
Specifically, U.S. Rep. Lummis (WY) inserted Sec. 119 into this bill which proposes to transfer the control of gray wolves to Wyoming and the Western Great Lakes states once the Dept. of the Interior and these states reach a successful agreement. At present, the proposed wolf-delisting agreement between the DOI and Wyoming is an unacceptable plan because it recklessly removes protections for gray wolves in a manner that will potentially unravel the scientific recovery of wolves across the region. If this wasn’t bad enough, Rep. Lummis’ rider prevents this proposed agreement from being subjected to judicial review.
We assert that judicial review is both important and necessary. It provides a remedy for citizens to address government actions that are illegal and it provides government agencies with a more general incentive to listen to, and take seriously, the suggestions, perspective, and critiques of its constituents.
We painfully recall that the Obama Administration did not oppose a similar "no-litigation" clause inserted by Senator Tester (MT) in the must-pass 2011 budget bill that delisted wolves in five Western states. We believe that this action was woefully misguided since the political and ideological provisions in Sen. Tester’s wolf delisting rider had no place in a spending bill.
Once again, we face a similar dilemma. If President Obama is presented with HR 2584 with the Lummis rider included, we fully expect and support his immediate veto of this bill.
National Wolfwatcher Coalition
Why People Are Signing
Keira Knight
4 months ago
5 people like this reason
Our ecosystem thrives on the survival of the wolf, please stop the torture of these intelligent, beautiful, majestic creatures who do have feelings!!!!!!!!!!!!!!!! The wolf has been persecuted for far too long let them thrive they deserve to be here just as much as you and I do!!!!!!!!!!!!!!!!!!! SAVE THE WOLF, KILL THE STEREOTYPE!!!!!!!!!
Kimberly Tilley
4 months ago
4 people like this reason
Use the Antiquities Bill and keep wolves of the United States of America protected forever.
Lee Eakins
4 months ago
4 people like this reason
We live in the Bitterroot Mtns of western Montana and have livestock. We stand with the wolf and know that they need to be a part of Montana's and the west wildlife system. What is happening is wholesale assualt and hatred towards this magnificent animals from humans influenced by ranchers profit lines.
Vicky Kraft
4 months ago
3 people like this reason
Remember Wolf 253... Shot dead in WY the last time Wyoming was briefly given state control of wolves in early 2008.
http://earthjustice.org/features/campaigns/limpy-the-story-of-wolf-253
T Hopkins
4 months ago
2 people like this reason
Dear President Obama,
I know you have a lot on your plate right now, especially with the budget crisis. I fear the issue of this bill may be overlooked amidst the chaos. I beseech you to VETO HR2584, as this bill could cause yet another catastrophic disruption in the order of wildlife, and, inevitably, our ecosystem as well. PLEASE, Mr. Obama, you have the power and responsibility to do the right thing, and We The People are trusting you to make the right decision. It is obvious: VETO HR2584!
Thank you, most sincerely, for your consideration!
fredag 2 december 2011
tisdag 22 november 2011
Vägledning Prioritering av förebyggande åtgärder vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta områden
Vägledning
Prioritering av förebyggande åtgärder
vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta områden
Viltskadecenter har på Naturvårdsverkets uppdrag tagit fram denna vägledning för
prioritering av förebyggande åtgärder vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta
områden. Det är ett regeringsuppdrag.
Innehåll
Sammanfattning 3
Vägledningens avgränsning 4
Förebyggande åtgärder 4
När och var är risken för angrepp störst? 7
Hur stor är risken för upprepade angrepp? 8
Prioriteringar 10
Acceptans för rovdjurspolitiken 11
Kostnader för att med olika inriktning halvera antalet vargangrepp på tamdjur 12
Bilaga 1 Effektivitet hos olika stängseltyper 14
Bilaga 2 Hur stor är risken för upprepade angrepp? 16
Bilaga 3 Vanliga permanenta åtgärder 18
Bilaga 4 Kortfattad genomgång av vanliga akutåtgärder 20
Bilaga 5 Rekommenderade förberedelser för att länsstyrelsen effektivt ska kunna
genomföra akutåtgärder för att minska risken för upprepade angrepp. 24
2N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Sammanfattning
Enligt gällande rovdjurspolitik ska rovdjuren tillåtas sprida sig till nya områden
utanför renskötselområdet. Medel till förebyggande åtgärder bör användas på ett
sådant sätt att de i största möjliga omfattning reducerar ett befintligt eller förväntat
antal angrepp, samtidigt som en spridning till och etablering i nya områden tillåts.
Viss del av spridningsområdet har särskilt höga tätheter av tamdjursbesättningar
och förebyggande åtgärder blir där kostsamma, varför en prioritering av föreslagna
åtgärder krävs.
Bland tamdjuren löper får- och getbesättningar större risk för angrepp än t ex nöt
och häst. Bland rovdjursarterna är risken för angrepp klart större i ett område med
fast förekomst av varg än i ett område med fast förekomst av lodjur eller björn.
Därför berör denna vägledning främst angrepp på fårbesättningar av varg, men i
diskussionerna kan även angrepp av lo och björn ingå.
Det går idag inte att förutsäga exakt vilka besättningar som kommer att angripas av
rovdjur under de närmaste åren. Däremot är det möjligt att ganska väl förutsäga
vilka besättningar som löper större respektive mindre risk för angrepp och vilka
förebyggande åtgärder som kan antas ha större respektive mindre effekt vad gäller
att förhindra ett angrepp. Den övergripande tanken med de föreslagna prioriteringarna avseende fördelningen av medel till förebyggande åtgärder är att tamdjursbesättningar som löper större risk för rovdjursangrepp ska prioriteras före besättningar som löper mindre risk för rovdjursangrepp.
I vägledningen berörs företrädesvis vargens spridningsområde söderut, dvs. de
delar av södra Sverige som idag saknar vargrevir. I södra Sverige bör förutsättningarna för etablering av varg vara mer gynnsamma i de områden med lägre täthet
av fårbesättningar än i områden där tätheten av fårbesättningar är som högst. Bidrag till permanenta åtgärder bör därför prioriteras till åtgärder i får/getbesättningar
som är belägna i områden med lägre täthet av fårbesättningar ,< 50 fårbesättningar
per 10 kvadratmil.
Prioriteringsordning för medel till förebyggande åtgärder bör i övrigt prioriteras
enligt följande:
1. Akutåtgärder direkt efter ett konstaterat angrepp
2. Bidrag till akuta och permanenta åtgärder till får/getbesättningar som är belägna
i områden med återkommande eller fast förekomst av revirmarkerande rovdjur.
3. Bidrag till permanenta åtgärder i tamdjursbesättningar som har haft angrepp av
rovdjur vid minst ett tillfälle under de senaste tre åren
4. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar inom 100 km från ett befintligt vargrevir.
3N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
5. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar längre än 100 km från ett
befintligt vargrevir men i områden med låg täthet av fårbesättningar , d. v.s.
< 50 fårbesättningar per 10 kvadratmil.
6. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar längre än 100 km från ett
befintligt vargrevir men i områden med hög täthet av fårbesättningar , d.v.s.
> 50 fårbesättningar per 10 kvadratmil.
I förekommande fall bör besättningar på fritt bete prioriteras, s k fäbodbete.
Vägledningens avgränsning
Risken för angrepp på tamdjur skiljer sig avsevärt mellan olika typer av tamdjur,
men också mellan de olika rovdjursarterna. Bland tamdjuren löper får och getbesättningar många gånger större risk för angrepp än t ex nöt och häst. Bland rovdjursarterna är risken för angrepp klart större i ett område med fast förekomst av
varg än i ett område med fast förekomst av lodjur eller björn.
Behov av skyddsjakt bedöms i varje enskilt fall och åtgärden ingår inte i denna
vägledning.
Eftersom den förväntade effekten av förebyggande åtgärder är som störst där risken
för angrepp är som högst riktas de föreslagna prioriteringarna i första hand mot får
och getbesättningar som löper risk att angripas av varg.
Diskussionen om prioritering av vissa förebyggande åtgärder i tamdjurstäta områ-
den har gjorts utifrån hur en sådan prioritering kan underlätta en spridning av vargstammen till landets sydligaste delar. Geografiskt berörs i huvudsak de delar av
landet som ligger söder om en tänkt linje; Göta älv, Vänern, Hjälmaren, och Mälaren.
Förebyggande åtgärder
Idag finns varg framförallt i delar av Svealand och Götaland där tätheten av fårbesättningar är relativt låg. En jämnare geografisk fördelning av vargstammen har
diskuterats flitigt under det senaste decenniet. Att med bidrag till förebyggande
åtgärder underlätta vargens utbredning i Sverige förutsätter att man gör minst ett av
följande antaganden.
• Bidragen leder till att det angrips färre tamdjur än annars hade varit fallet, vilket leder till färre tillfällen då skyddsjakt behöver användas.
• Bidragen leder till att attityden till rovdjursförvaltning och förvaltande
myndigheter påverkas i positiv riktning.
• Oavsett vilket av ovanstående antaganden man lutar sig mot så blir kontentan att man i första hand bör försöka nå en så stor del av det tilltänkta
expansionsområdet som möjligt med åtgärden bidrag till förebyggande
åtgärder.
4N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Om medel till förebyggande åtgärder riktas mot de mest tamdjurstäta delarna av
Svealand och Götaland så kommer endast en mindre del av områdets yta att berö-
ras av bidrag, men det område där enstaka angrepp kan döda och skada många djur
samtidigt. En riktning av bidragen mot de mindre tamdjurstäta delarna av Svealand
och Götaland leder å andra sidan till att ett många gånger större område omfattas
av förebyggande åtgärder.
Det finns få belägg för att bidrag till förebyggande åtgärder i sig är ett effektivt sätt
att öka acceptansen för rovdjursförvaltningen eller rovdjuren.
Sannolikt är det mer ändamålsenligt att se arbetet med förebyggande åtgärder som
en möjlighet för myndigheterna att visa att de kan hantera negativa effekter av
rovdjursförekomst, och på så vis öka förtroendet för rovdjursförvaltningen och
därigenom möjligen öka acceptansen för de av riksdagen uppsatta målen.
Att ge bidrag till förebyggande åtgärder i områden där åtgärderna kan förväntas ha
mindre ”skadeförebyggande” effekt , d.v.s. områden med lägre risk för rovdjursangrepp, kan möjligen ge en mer positiv attityd i det området på kort sikt.
Medel till förebyggande åtgärder bör användas på ett sådant sätt att de i största
möjliga mån minskar ett befintligt eller förväntat antal rovdjursangrepp på tamdjur,
alltså att medlen i första hand bör riktas mot de besättningar som löper störst risk
för rovdjursangrepp.
Olika typer av förebyggande åtgärder
Tamdjursägare har under flera årtusenden utvecklat och använt förebyggande åtgärder och det finns ett stort antal åtgärder som idag används i Sverige och andra
länder. Vilken/vilka av dessa åtgärder som kan förväntas ha större eller mindre
effekt beror på vilken problemsituationen är. Om ett angrepp är ett av flera i ett
problemområde, ett av flera angrepp utförda av en så kallad problemindivid eller
bara ett enstaka angrepp är helt avgörande för vilken/vilka förebyggande åtgärder
som kan förväntas vara mer effektiva. Ofta behövs en kombination av flera åtgärder.
Även förebyggande åtgärder brukar delas in kategorier beroende på hur de används
och vilken effekt de har. Framförallt är det viktigt att skilja på:
• Permanenta åtgärder – som sätts upp för att fungera upp till ca 15 år.
• Akuta åtgärder – som oftast sätts upp direkt efter ett angrepp för att fungera 4-6 veckor.
EXEMPEL PÅ PERMANENTA ÅTGÄRDER SOM ANVÄNDS I SVERIGE IDAG
(UTÖVER JAKT) SE ÄVEN BILAGA 3.
• Rovdjursavvisande stängsel, oftast med 4-5 galvade trådar och stabila
hörnkonstruktioner. Se bilaga 1.
• Ökad bevakning av tamdjuren under hela eller delar av året/dygnet.
• Boskapsvaktande hundar.
5N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
• Kadaverhantering.
EXEMPEL PÅ AKUTA ÅTGÄRDER SOM ANVÄNDS I SVERIGE IDAG (UTÖVER
JAKT) SE ÄVEN BILAGA 4.
• Rovdjursavvisande stängsel, oftast i form av elnät som går snabbt att sätta upp.
• Nattintag. Oftast används åtgärden under de allra första dygnen efter ett
angrepp i väntan på att andra åtgärder ska hinna vidtas.
• Lapptyg ,endast mot varg. En lång lina med tyglappar sätts upp på utsidan av det ordinarie stängslet, eftersom lapptyget inte hindrar tamdjuren
från att gå ut.
• Ljud- och ljusskrämmor
• Kadaverhantering. Kadaver, slaktrester och annat avfall eller djurfoder
som rovdjur kan uppfatta som en födoresurs kan locka rovdjur till ett
visst område. Om en sådan plats finns i närheten av tamdjur ökar även
exponeringen av tamdjur för rovdjuren och därmed också risken för att
tamdjuren blir angripna.
• Ökad tillsyn. Mänsklig närvaro är sannolikt en av de mest effektiva förebyggande åtgärderna som finns.
Permanenta förebyggande åtgärder som bidrag ska kunna lämnas till
• 4-5 trådigt elstängsel med spänning överstigande 3 000 volt på alla sidor
,dvs ingen naturlig avgränsning mot t ex vattendrag, samt har den understa tråden på mindre än 3 dm ovan mark på alla platser.
• Fårnät förstärkt med 2 eltrådar ,en max 3 dm ovan mark och en max 3
dm ovan fårnätet. med en spänning överstigande 3 000 volt.
• Elnät, framförallt för stripbetning eller liknande betesformer.
• Användning av boskapsvaktande hund som deltar i Viltskadecenters program för boskapsvaktande hundar.
• Akutåtgärder som uppförts av eller i samråd med länsstyrelsen.
• Stängsel eller andra åtgärder som av länsstyrelsens besiktningsman bedöms ha en effekt motsvarande något av ovanstående.
Permanenta förebyggande åtgärder i besättningar på fäbodbete som bidrag ska
kunna lämnas till
• Nattfålla med rovdjursavvisande stängsel (se ovan).
• Användning av boskapsvaktande hund som deltar i Viltskadecenters program för boskapsvaktande hundar.
• Sändare på ledardjur.
• Vallfolk
• Akutåtgärder som uppförts av eller i samråd med länsstyrelsen
När och var är risken för angrepp
störst?
Antalet tamdjur som dödas, skadas eller saknas efter ett rovdjursangrepp varierar
stort och beror bland annat på hur många tamdjur som fanns på platsen, hur stor
inhängnad de hade att röra sig inom, om de bröt sig igenom inhängnaden vid angreppstillfället, mm. Vilken rovdjursart som angripit tamdjuren spelar också roll.
Varg angriper i genomsnitt ca 5 får per tillfälle, lodjur ca 2 får per tillfälle och
björn ca 7 får per tillfälle. Vid angrepp på nöt är det sällan mer än ett djur som
angrips oberoende av rovdjursart. För att avgöra om uppkomna rovdjursskador är
ovanligt omfattande eller som ett mått på utveckling av rovdjursskador över tiden
är dock antalet angrepp en bättre enhet än antalet rovdjursdödade djur eller utbetald
ersättning för rovdjursskador.
Det finns stora skillnader i omfattningen av de olika rovdjursslagens angrepp på
tamdjur. En enkel jämförelse mellan antalet rovdjursindivider och antalet angrepp
av respektive rovdjursart säger mycket om konfliktpotentialen för de olika arterna.
År 2009 dokumenterades 493 tamdjur vara angripna av varg, 73 stycken av lodjur
och 21 stycken av björn. Antalet lodjur och björnar i Sverige är mångdubbelt fler
än antalet vargar och även om fördelningen av tamdjur över landet är en del av
förklaringen så är det uppenbart att vargar har en större konfliktpotential visavi
tamdjurshållningen jämfört med björn och lo.
Bara någon enstaka procent av björn- respektive lodjursstammarna i Sverige angriper tamdjur vid något tillfälle under året och ännu färre angriper tamdjur vid fler än
ett tillfälle. För vargar är det annorlunda, ungefär 30% av de svenska reviren med
föryngringar är inblandade i minst ett angrepp på tamdjur per år och ca 20% av
reviren med föryngring är inblandade i fler än ett angrepp per år. I genomsnitt sker
ungefär hälften av alla vargangrepp på tamdjur inom de dokumenterade vargrevirens gränser.
Risken för angrepp varierar mycket mellan olika tamdjursslag. Risken för rovdjursangrepp på får är många gånger större än risken för rovdjursangrepp på nötdjur och hästar. År 2009 dokumenterades 664 får ha angripits av stora rovdjur.
De tamdjursbesättningar som löper störst risk för rovdjursangrepp är de som ligger
i vargrevir eller i områden där det är mest troligt att vargarna etablerar sig under de
närmaste åren. Eftersom vargar är generalister med få specifika habitatkrav är det
svårt att med säkerhet förutsäga var det kommer att ske nyetableringar i söder. Det
genomsnittliga avståndet mellan födelserevir och plats för etablering har varit omkring 100 km under de senaste tio åren. Vi kan använda det som utgångspunkt och
anta att samma mönster kommer att gälla under de närmaste åren. Det går idag inte
att förutsäga exakt vilka besättningar som kommer att angripas av rovdjur under de
närmaste åren. Däremot är det möjligt att ganska väl förutsäga vilka områden besättningar löper större respektive mindre risk för angrepp och vilka förebyggande
7N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
åtgärder som kan antas ha större respektive mindre effekt vad gäller att förhindra
ett angrepp.
Erfarenheter från Sverige visar att:
• Tamdjursbesättningar löper överlägset störst risk för rovdjursangrepp
under perioden direkt efter ett första angrepp.
• Tamdjursbesättningar i vargrevir löper större risk att utsättas för rovdjursangrepp än tamdjursbesättningar i områden med andra stora rovdjur.
• Får och getbesättningar löper större risk att angripas av rovdjur än besättningar med andra tamdjursslag.
• Risken för rovdjursangrepp är i stort sett densamma för enskilda tamdjursbesättningar, oavsett om en tamdjursbesättning befinner sig i ett område med hög täthet av tamdjursbesättningar eller i ett område med låg
täthet.
Olika förebyggande åtgärder bör kombineras med varandra för att ge mesta möjliga
effekt per investerad krona. T.ex. bör akutåtgärder kombineras med permanenta
åtgärder.
Hur stor är risken för upprepade angrepp?
Med uppgifter från tio års dokumenterade rovdjursangrepp finns nu data på i vilken
utsträckning det faktiskt sker upprepade angrepp efter ett första angrepp på tamdjur. Se bilaga 2.
Lodjur står för lite drygt hälften av alla angrepp. I takt med att vargstammen ökat
har också andelen vargangrepp ökat och står i materialet för en fjärdedel av angrepp.
I genomsnitt utsätts 0,3 % av fårbesättningarna i rovdjursområden för ett rovdjursangrepp varje år. En gård som haft ett angrepp löper många gånger högre risk att
angripas igen jämfört med en gård i samma område som inte haft något angrepp .
Risken för att en besättning ska angripas av rovdjur är som allra störst veckorna
direkt efter ett tidigare rovdjursangrepp. En möjlig förklaring till detta mönster kan
vara att de flesta rovdjursarter ofta återkommer till större byten om de inte kunnat
konsumera allt kött vid det tillfälle då bytet dödades. Ibland gömmer rovdjuren
rester av bytet i avsikt att komma tillbaka senare. Om det fortfarande finns tamdjur
kvar på platsen då rovdjur kommer tillbaka är risken stor för att ytterligare tamdjur
angrips. Troligtvis kommer rovdjuren också ihåg att det fanns byten på den aktuella platsen och kan återkomma vid ett senare tillfälle för att undersöka om det fortfarande finns bytesdjur kvar.
Kategorisering av rovdjursangrepp på tamdjur
8N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Vilka förebyggande åtgärder som skall sättas in i ett visst område beror på vilka
rovdjursproblem som finns och hur dessa sannolikt kommer att utvecklas. Detta
beror i sin tur på om den aktuella problemsituationen förorsakas av en särskild
rovdjursindivid, om det är ett geografiskt område som är särskilt utsatt för rovdjursproblem eller om det är en enstaka händelse. Alla rovdjursangrepp på tamdjur
kan hänföras till någon av nedanstående tre kategorier.
ENSTAKA ANGREPP
Exempel på en enstaka händelse kan vara när det inträffar något eller några få lodjursangrepp på får i ett område som inte har haft några angrepp före och som inte
får några fler angrepp efter händelsen, trots att lodjur förekommer i området.
Utanför renskötselområdet är detta mycket vanligt även för varg, björn och örn i
Sverige. Exakt vad det är som gör att ett rovdjur angriper tamdjur endast med ett
eller flera års mellanrum och trots god tillgång på vilda bytesdjur, går inte att säga.
Det är känt att rovdjur ibland rör sig nära eller till och med passerar igenom beteshagar utan att angripa tamdjur. En gissning är att slumpen spelar en stor roll och att
tamdjur som försöker fly då ett rovdjur går förbi oftare riskerar att utlösa ett jaktbeteende som leder till ett konkret angrepp.
PROBLEMINDIVIDER
En problemindivid är en rovdjursindivid som exempelvis angriper tamdjur oftare
än en genomsnittlig individ av samma art förväntas göra i samma område.
I vilken utsträckning problemindivider verkligen förekommer är omtvistat. I Sverige har vi dokumenterat att t ex vissa lodjursindivider angriper får avsevärt oftare än
ett genomsnittslodjur. År 2006 stod t ex ett lodjur i Södra Värmland för nästan
hälften av alla lodjursangrepp på får i hela landet. Detta inträffade i ett område med
genomsnittlig täthet av fårbesättningar, där det tidigare har funnits lodjur utan att
motsvarande problem uppstod. I det beskrivna fallet var problemen med stor sannolikhet orsakade av en viss rovdjursindivid. I sådana fall blir eventuella åtgärder
därför mer effektiva om de riktas direkt mot den individen. Under de senaste 10
åren har ett fåtal björn, varg och lodjursindivider dokumenterats vara mer benägna
att angripa tamdjur. Då dessa har avlivats har problemen antingen försvunnit eller
reducerats kraftigt trots att det fortfarande finns rovdjur av samma art i området. I
andra områden har det varit relativt många angrepp ett år och väldigt få angrepp
under året därpå, trots att samma rovdjursindivider funnits kvar i området.
Det är enklare att med förhållandevis stor sannolikhet identifiera eventuella problemindivider bland björnar och lodjur än bland vargar. För vargar tycks tätheten
av tamdjursbesättningar i ett område spela större roll för hur många angrepp på
tamdjur som inträffar.
Problemområden
9N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Ett problemområde är ett geografiskt område där de flesta rovdjur av en viss art
skulle orsaka problem om de etablerade sig där. Ett exempel är områden med ovanligt många tamdjursbesättningar eller förekomst av fritt betande tamdjur.
I dessa områden kommer det att bli fler rovdjursangrepp på tamdjur än i andra
områden, oavsett vilken rovdjursindivid som finns i området. Ett extremfall är
renskötselområdet, där tamren till stor del utgör huvudfödan för t ex lodjur. I både
Sverige och övriga delar av världen beror de flesta problemsituationer med rovdjur
inte på att enstaka rovdjursindivider skaffat sig ett ovanligt beteende utan på att
rovdjuren befinner sig i ett område där de flesta rovdjur av samma art hade orsakat
samma typ av problem.
SÄRSKILT TAMDJURSTÄTA OMRÅDEN
Områden med särskilt hög täthet av fårbesättningar finns framförallt i Östra Svealand och de västra delarna av Götaland. Dessa områden hänger emellertid inte
samman, utan är uppdelade i flera mindre områden, vilka tillsammans utgör en
förhållandevis liten del av Sveriges yta ,ca 7 %, men ändå innehåller en tredjedel
av landets fårbesättningar.
I områden med höga tätheter av tamdjursbesättningar skulle kostnaden för att lämna bidrag till permanenta förebyggande åtgärder ,t ex rovdjursavvisande stängsel,
bli oproportionerligt hög per ytenhet jämfört med andra områden. Att lämna bidrag
till samtliga fårbesättningar i ett område stort som ett genomsnittligt vargrevir med
hög fårtäthet, skulle kosta lika mycket som att lämna bidrag till samtliga besättningar i ett område motsvarande 10-20 vargrevir i delar av landet som har färre
fårbesättningar.
I särskilt tamdjurstäta områden bör därför strategin tillämpas, att i första hand sätta
in akutåtgärder omedelbart efter ett rovdjursangrepp och i andra hand lämna bidrag
till permanenta åtgärder till tamdjursbesättningar som har haft minst ett dokumenterat angrepp under de tre föregående åren.
I förekommande fall ska besättningar på fritt bete prioriteras.
Prioriteringar
Förslag till prioritering av medel till förebyggande åtgärder
Det är mycket svårt att förutsäga var vargetableringar kommer att ske både på kort
och lång sikt. Det genomsnittliga avståndet ,100 km, för nyetablering av vargrevir
har använts för att avgränsa det område i söder där sannolikheten för nyetablering
av varg är störst. Det måste dock understrykas att även om det genomsnittliga
spridningsavståndet är ca 100 km så förekommer det med jämna mellanrum etableringar på längre håll från ett befintligt revir. En vägledning för prioritering av medel till förebyggande åtgärder bör således ta hänsyn till det faktum att en vargetablering kan ske längre söderut.
1. Akutåtgärder direkt efter ett konstaterat angrepp
10N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
2. Bidrag till akuta och permanenta åtgärder till får/getbesättningar som är belägna
i områden med återkommande eller fast förekomst av revirmarkerande rovdjur.
3. Bidrag till permanenta åtgärder i tamdjursbesättningar som har haft angrepp av
rovdjur vid minst ett tillfälle under de senaste tre åren
4. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar inom 100 km från ett befintligt vargrevir.
5. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar längre än 100 km från ett
befintligt vargrevir men i områden med låg täthet av fårbesättningar , dvs..
< 50 fårbesättningar per 10 kvadratmil.
6. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar längre än 100 km från ett
befintligt vargrevir men i områden med hög täthet av fårbesättningar, dvs.
> 50 fårbesättningar per 10 kvadratmil.
I förekommande fall bör besättningar på fritt bete, s.k fäbodbete, prioriteras
Viltskadecenter har genomfört en studie om effektiviteten hos olika stängseltyper.
På grundval av resultaten av denna bör medel till förebyggande åtgärder prioriteras
enligt följande:
1) Besättningar där det går att komplettera befintliga stängsel, t.ex. fårnät
med två eltrådar.
2) Besättningar med inhägnad där en eller flera sidor gränsar mot en naturlig gräns, t ex ett vattendrag, som ej är stängslad.
3) Besättningar med befintliga stängsel av en eller två eltrådar.
4) Besättningar med befintliga stängsel av tre eltrådar.
5) Besättningar med befintligt fårnät som inte går att komplettera med en
eller två eltrådar.
Förekomsten av varg har förändrats kontinuerligt under de senaste decennierna.
Oftast sker nyetablering i anslutning till befintliga revir, men ibland sker nyetableringar 100 talet kilometer från närmsta vargrevir. Detta mönster kommer sannolikt
även i fortsättningen att vara det rådande. Då vargar etablerar sig i spridningsområ-
det bör detta påverka såväl spridningsområdets omfattning som prioriteringen av
medel till förebyggande åtgärder i spridningsområdet. Etableringar av varg i spridningsområdet är värdefulla som så kallade ”stepping stones” för vidare spridning
och bör prioriteras före andra delar av spridningsområdet vad gäller fördelningen
av medel till förebyggande åtgärder.
Acceptans för rovdjurspolitiken
I regeringens proposition, en samlad rovdjurspolitik 2008/09:210, poängteras att
medel för att förebygga rovdjursangrepp på tamdjur ska användas på ett kostnadseffektivt sätt, samt att “Det viktigaste är att bidragen ökar acceptansen för rovdjuren och för riksdagens mål för de stora rovdjuren.”
11N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Den direkta effekten av bidrag till förebyggande åtgärder visavi människors inställning till stora rovdjur är i stort sett okänd. En svensk studie (Karlsson & Sjö-
ström 2011) har visat på ett samband mellan andelen fårbesättningar i ett vargrevir
som fått bidrag till rovdjuravvisande stängsel och en positiv inställning till vargfö-
rekomst. Även om sambandet var statistiskt säkerställt så var effekten relativt liten.
Det är viktigt att ha realistiska förväntningar på vilka effekter bidrag till förebyggande åtgärder kan ge. Användningen av bidrag till förebyggande åtgärder kan
sannolikt i bästa fall vara en av flera faktorer som ökar människors förtroende för
förvaltande myndigheter och politiker.
Detta förutsätter dock att medlen används på ett sätt som av berörda grupper uppfattas som ansvarsfullt och effektivt.
Kostnader för att med olika inriktning
halvera antalet vargangrepp på tamdjur
Med målet att halvera antalet vargangrepp på tamdjur redovisas nedan några exempel på inriktningar/strategier för att med hjälp av bidrag till rovdjursavvisande
stängsel minska antalet vargangrepp på får i Sverige. Exemplen utgår från 2009/10
års förekomst av varg och 2009 års vargangrepp.
• Bidrag betalas ut till hälften av alla Sveriges fårbesättningar. Detta skulle
fungera eftersom risken för vargangrepp, för varje enskild besättning,
tycks vara oberoende av tätheten av fårbesättningar.
• Bidrag betalas ut till alla fårbesättningar i befintliga vargrevir. Detta
skulle fungera eftersom hälften av alla vargangrepp på får sker i de befintliga vargreviren.
• Bidrag betalas ut till alla fårbesättningar utanför befintliga vargrevir. Detta skulle fungera eftersom hälften av alla vargangrepp på får sker utanför
de befintliga vargreviren.
• Bidrag till alla besättningar i de minst tamdjurstäta områdena i spridningsområdet, 40 eller färre.
• Bidrag till alla besättningar i de minst tamdjurstäta områdena i spridningsområdet , 50 eller färre.
Inriktning Antal bidrag Kostnad (milj. SEK)
1. Bidrag till alla fårbesättningar i spridningszonen
2 435 80
2. Bidrag till alla fårbesättningar i spridningszonen med låg täthet av fårbesättningar (< 50 fårbesättningar per 10 kva-
835 27,5
12N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
dratmil)
3. Bidrag till alla fårbesättningar i spridningszonen med låg täthet av fårbesättningar (< 40 fårbesättningar per 10 kvadratmil)
335 11
Tabell 1. Kostnader för att halvera antalet vargangrepp på får i spridningszonen
med tre olika strategier för bidrag till rovdjursavvisande stängsel. Kostnaden baseras på genomsnittsbidraget som det har sett ut under de senaste fem åren, d.v.s. 33
000 SEK. Syftet med tabellen är att visa hur kostnaderna för att uppnå samma mål
skiljer sig beroende på vilken strategi man väljer. Den verkliga kostnaden för att
halvera antalet angrepp är sannolikt flera gånger större eftersom det genomsnittliga
bidraget på 33 000 SEK inte ger full kostnadstäckning för att installera t. ex. rovdjursavvisande stängsel i alla betesfållor som en brukare använder.
13N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Bilaga 1 Effektivitet hos olika stängseltyper
Vid besiktning av skadade eller dödade tamdjur dokumenteras även vilken typ av
stängsel som de angripna tamdjuren varit hägnade med. Man kan dock inte dra
några slutsatser om vilka stängsel som är bättre eller sämre på att hålla ute varg
utifrån endast de uppgifterna. För att kunna göra det måste man jämföra med besättningar som inte varit utsatta för något vargangrepp. I femton svenska vargrevir
besöktes därför alla gulmarkerade områden d.v.s kulturmark),på blå kartan (skala
1:100 000) för att hitta fårbesättningar och dokumentera vilken stängseltyp som
användes i dem. Fältarbetet genomfördes av Viltskadecenter och länsstyrelserna
under 2005 och 2006. Totalt omfattar undersökningen 484 fårbesättningar, varav
79 har haft minst ett dokumenterat vargangrepp (tabell 1). Angreppen inträffade
någon gång mellan 1997 och 2006. Alla typer av stängsel minskar risken för
vargangrepp. Trots att antalet fäbodbesättningar med ohägnade djur, i undersökningen är litet, endast sex stycken, kan man slå fast att risken för angrepp på fä-
bodbesättningar är mycket större än för hägnade besättningar, oavsett vilket stängsel de senare går innanför. Att djur på fritt skogsbete är mer utsatta beror förmodligen dels på att rovdjuret, vargen i den här studien, inte behöver passera något
stängsel alls, dels på att fritt betande tamdjur rör sig över större områden än hägnade djur och därför exponeras oftare för varg. I figur 2 redovisas hur stor andel av
fårbesättningar bakom olika typer av stängsel som har haft vargangrepp. Två stängseltyper har minskat risken för vargangrepp på tamdjur på ett statistiskt säkerställt
sätt: femtrådigt elstängsel och fårnät + två eltrådar , alltså de som kallas för rovdjursavvisande stängsel. Med ett vanligt fårnät, 90 cm högt, är risken för vargangrepp på får minst fyra gånger högre jämfört med om man har ett rovdjursavvisande stängsel. I sex av de åtta fall då får angripits av varg innanför någon av de rovdjursavvisande stängseltyperna var dock stängslen bristfälligt uppsatta eller skötta,
vilket gjorde det enklare för varg att ta sig in jämfört med om de hade varit riktigt
uppsatta och underhållna. Om även dessa sex stängsel hade varit korrekta, och varg
därför inte hade angripit får i dessa besättningar, hade vår utvärdering visat att får
bakom vanligt fårnät löper 16 gånger större risk för vargangrepp jämfört med får
bakom rovdjursavvisande stängsel. Den verkliga förebyggande effekten av att ha
ett fyra- eller femtrådigt stängsel eller fårnät med två eltrådar är således någonstans
mellan 4 och 16 gånger större än den som ett två- eller tretrådigt elstängsel eller ett
vanligt fårnät ger. I de två fall där varg angripit får trots att stängslen var korrekt
uppsatta och skötta har vargen sannolikt hoppat över stängslen.
14N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Stängseltyp Antal
besättningar
Antal
angrepp
5 trådar 112 5
4 trådar 36 1
3 trådar 54 11
2 trådar 45 14
Fårnät+el 51 2
Fårnät 175 38
Gärdesgård 5 2
Skogsbete 6 6
Tabell 1. Antal besättningar i de femton undersökta reviren som var hägnade med
respektive stängseltyp, samt antal angrepp av varg bakom respektive stängseltyp
under perioden 1997-2006.
Flera trådar är bättre än få
Även om det förekommer att vargar hoppar över stängsel så är detta ovanligt. Det
tycks vara betydligt vanligare att de försöker krypa in under stängslet. I vår undersökning verkar fyra eltrådar fungera lika effektivt som fem för att hålla vargar ute,
men detta går inte att fastställa statistiskt. Det finns så få stängsel med fyra trådar
och det lilla antalet utgör inte tillräcklig grund att räkna på. Den viktigaste faktorn
är förmodligen att de lägsta trådarna sitter relativt tätt (20 cm) och inte för långt
från marken (20-30 cm). Samma avstånd rekommenderas för både fyra och
femtrådiga elstängsel. Elstängsel med två eller tre trådar har vare sig bättre eller
sämre förebyggande effekt än vanligt fårnät. Den stängseltyp som tycks fungera
sämst
f
s
ör att hålla varg ute är vanlig gärdesgård. I en gärdesgård finns ofta mellanrum
om vargar tämligen enkelt kan tränga sig igenom utan större obehag.
15N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
0%
10%
20%
30%
40%
50%
60%
70%
80%
90%
100%
5 trådar 4 trådar 3 trådar 2 trådar Fårnät+el Fårnät Gärdesgård Skogsbete
Figur 1. Andel besättningar med de olika stängseltyperna som har haft angrepp av
varg under perioden 1997-2006 i de femton undersökta vargreviren. Exempel på
hur figuren ska läsas: 5% av de fårbesättningar som går bakom elstängsel med 5
trådar har varit utsatta för minst ett vargangrepp under perioden.
Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk
Tydligt är att fårhagar med vargangrepp ofta har minst en sida som utgörs av en
naturlig avgränsning istället för stängsel. Det är vanligtvis en sjö eller ett vattendrag som inte fåren går över, men som med lätthet kan passeras av vargar. Vid
många av de tillfällen då det gått att dokumentera hur en varg har tagit sig in i ett
hägn så har den kommit in just via en sådan vattensträcka. Att sätta ett femtrådigt
elstängsel på tre sidor av en betesmark och sedan använda en å som avgränsning på
den fjärde är således inte särskilt effektivt. I vissa besättningar kan ökad tillsyn
eller bortforsling av kadaver och slaktavfall vara mer effektiva åtgärder än att bara
sätta upp ett nytt stängsel.
Bilaga 2 Hur stor är risken för upprepade angrepp?
Med uppgifter från 10 års dokumenterade rovdjursangrepp finns nu data på i vilken
utsträckning det faktiskt sker upprepade angrepp efter ett första angrepp på tamdjur.
Under åren 1998 till 2006 skedde totalt 509 rovdjursangrepp, orsakade av björn,
lodjur, varg och kungsörn, på får i Sverige, vilket resulterade i ungefär 2 000 döda
får. Lodjur står för lite drygt hälften av alla angrepp , d.v.s 55 %. I takt med att
vargstammen ökat har också andelen vargangrepp ökat och står i materialet för en
fjärdedel, 25%, av angreppen . Antal angrepp av kungsörn är 24, vilket är alltför få
för att kunna analysera. Kungsörn har därför uteslutits från analyserna och beräkningarna omfattar således de resterande 485 angreppen. Beräkningarna är gjorda
för rovdjursområden, d.v.s. de områden i Sverige som haft dokumenterade angrepp
16N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
av respektive rovdjursart. Om två eller flera angrepp inträffade på samma gård
inom ett år betraktades det som upprepade angrepp. Angrepp som ligger mer än 1
km ifrån varandra har uteslutits, för att inte av misstag behandla två gårdar med
samma namn som en och samma gård. Analyserna är endast gjorda på fårbesättningar, men resultaten kan sannolikt tillämpas även på andra typer av tamdjursbesättningar.
Resultat
I genomsnitt utsätts 0,3 % av fårbesättningarna i rovdjursområden för ett rovdjursangrepp varje år. Bland de besättningar som har haft angrepp av rovdjur har 17 %
fått ytterligare minst ett angrepp under det följande året. Av de 485 angreppen var
81 st upprepade angrepp. En gård som haft ett angrepp löper med andra ord 57
gånger högre risk att angripas igen jämfört med en gård i samma område som inte
haft något angrepp (se tabell 1). Redan under den första veckan efter det första
angreppet inträffade 47 % av de påföljande björnangreppen, 32 % av de påföljande
vargangreppen och 24 % av de påföljande lodjursangreppen (figurerna 1, 2 och 3).
Mer än hälften av de angrepp som följde efter ett första angrepp inträffade under de
fem första veckorna och 50 % för lodjur. Risken för att en besättning ska angripas
av rovdjur är alltså som allra störst veckorna direkt efter ett tidigare rovdjursangrepp. En möjlig förklaring till detta mönster kan vara att de flesta rovdjursarter
ofta återkommer till större byten om de inte kunnat konsumera allt kött vid det
tillfälle då bytet dödades. Ibland gömmer rovdjuren rester av bytet i avsikt att
komma tillbaka senare. Om det fortfarande finns tamdjur kvar på platsen då rovdjur kommer tillbaka är risken stor för att ytterligare tamdjur angrips. Troligtvis
kommer rovdjuren också ihåg att det fanns byten på den aktuella platsen och kan
återkomma vid ett senare tillfälle för att undersöka om det fortfarande finns bytesdjur kvar.
17N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Bilaga 3 Vanliga permanenta åtgärder
Stängsel
Stängsel används i flera delar av världen för att förebygga angrepp på tamdjur.
Åtgärden räknas som en av de allra effektivaste, men också till de allra dyraste.
Olika stängseltyper fungerar olika bra mot de olika rovdjursarterna. Femtrådiga
stängsel fungerar bra mot varg. All erfarenhet tyder på att de stängsel som fungerar
mot varg oftast fungerar lika bra mot björn som också är ett relativt stort djur. Mot
lodjur tycks det bästa stängslet vara ett vanligt fårnät kompletterat med två eltrådar,
en ovan nätet och en låg på nätets insida. Ett sådant stängsel fungerar mycket bra
även mot varg och björn. Det är svårt för de större individerna att klättra över utan
att få en stöt och det är svårt för de mindre att gå genom maskorna i nätet utan att
få en riktigt kraftigt stöt eftersom nätmaskan runt kroppen ger bra jordning då djuret kommer åt eltråden på insidan.
Stängsling bör fortsatt vara den mest använda förebyggande åtgärdeni hägnade
besättningar. Stängslen bör dock vara utformade och uppsatta i enlighet med VSCs
rekommendationer. Ska stängslet förebygga angrepp av lodjur, varg och björn bör
stängslet vara ett fårnät kompletterat med två eltrådar, ska stängslet huvudsakligen
förebygga angrepp från varg och/eller björn kan stängslet även vara ett femtrådigt
elstängsel.
Boskapsvaktande hundar
I flera länder i världen används boskapsvaktande hundar som en förebyggande
åtgärd mot rovdjursskador på tamdjur. I Europa och Asien används metoden traditionellt och det finns flera raser av hundar som avlats fram under flera hundra år för
ändamålet. I andra delar av världen, t ex Nordamerika, har metoden börjat användas först på senare år. Traditionellt används hundarna i Europa och Asien vanligen
av herdar som vaktar frigående får eller getter som betar på bergssluttningar och
ängar. I Nordamerika är det vanligare att hundar utan herde vaktar tamdjur som går
i stora hägn. Det tredje sättet som hundarna kan användas på är att de utan herde
vaktar frigående tamdjur. Oavsett hur hundarna används är den grundläggande
principen att hundarna ska präglas på tamdjur från ca 2 månaders ålder. Hunden
ska knyta känslomässiga band till tamdjuren vilket gör att tamdjuren då omfattas av
hundens vaktinstinkter. Hunden ska frivilligt följa tamdjursflocken och trivas bland
djuren den ska vakta. Hundar som arbetar utan herdar behöver vara hårdare präglade på djuren.
Boskapsvaktande hundar kan vara ett alternativ där rovdjursavvisande stängsel inte
kan användas. Användningen av boskapsvaktande hundar är mer beroende av
brukningsförfarandet på gården än vad övriga skadeförebyggande åtgärder är. Metoden kräver även engagemang och tid från brukaren och brukaren måste vara väl
medveten om vad hon/han engagerar sig i när en hund införskaffas. Hur många
hundar som behövs i varje besättning beror på brukningsförhållandena. Bidrag bör
utgå till intresserade tamdjursägare, som ett alternativ till bidrag till stängsel.
18N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Andra vaktdjur
Lamadjur och åsnor används i Nordamerika för att skydda tamdjur mot framförallt
prärievarg. Enligt uppgifter från Nordamerika uppmärksammar lamadjur och åsnor
annalkande rovdjur och kan gå till anfall och sparka mot ett rovdjur om det kommer för nära. Beteendet uppmärksammar även brukaren på närvaro av rovdjur i
besättningen. Det saknas vetenskapliga undersökningar om hur effektiva åsnor och
lamadjur är som skadeförebyggande åtgärd. Möjligen kan lamadjur och åsnor vara
ett alternativ i besättningar där ingen annan förebyggande åtgärd av olika anledningar är möjlig.
Kadaverhantering
Kadaver, slaktrester och annat avfall eller djurfoder som av rovdjuren uppfattas
som en födoresurs kan locka rovdjuren. Om en sådan plats finns i närheten av tamdjur ökar exponeringen av tamdjur för rovdjuren och därmed också risken för angrepp på tamdjuren. Kadaverhantering är en åtgärd med stor potential att reducera
antalet angrepp av framförallt varg och björn. I de fall potentiell rovdjursföda upptäcks inom 1 km från tamdjursbesättningar bör länsstyrelsen hjälpa till med avlägsnandet.
Ökad tillsyn
Mänsklig närvaro är sannolikt en av de mest effektiva förebyggande åtgärderna
som finns. Dessvärre också en av de dyraste. I Sverige förekommer inte rovdjursangrepp på tamdjur i sådan omfattning att det lönar sig ekonomiskt med till exempel herdar. Många rovdjursangrepp sker i gryningen eller i skymningen, Där så är
möjligt bör därför tillsyn av tamdjuren förläggas till den tiden på dygnet för bästa
effekt. Bidrag bör dock inte utgå från länsstyrelsen.
19N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Bilaga 4 Kortfattad genomgång av
vanliga akutåtgärder
Oavsett om tamdjur har angripits av varg, lo eller björn , ska akutåtgärder vidtas
omgående , dvs innan nästa natt. Risken för att rovdjuret/rovdjuren kommer tillbaka och angriper fler djur i besättningen är annars stor. Under de senaste 10 åren har
rovdjur återvänt till samma besättning och angripit fler tamdjur efter det första
angreppet i fler än 20% av fallen. Risken för ett rovdjursangrepp under de närmaste veckorna efter första angrepp är alltså mer än 1 på 5, dvs många gånger större än
annars. Medel för att förebygga rovdjursangrepp får således många gånger större
effekt om de används till förebyggande åtgärder i en besättning som just har haft ett
angrepp jämfört med om de används på besättningar som inte har haft rovdjursangrepp.
Viktiga egenskaper hos akutåtgärder är att de ska vara möjliga att genomföra
snabbt och med kort varsel. De ska bara vara ett provisorium, till exempel till dess
att permanenta åtgärder har vidtagits, och behöver därför bara ha effekt på kort
sikt, d.v.s. någon eller några veckor. Tumregeln är att akutåtgärden ska sitta uppe
och fungera i åtminstone fyra veckor.
Att vidta akutåtgärder är i de flesta fall också både enklare och billigare i en besättning med hägnade tamdjur eftersom tamdjuren redan rör sig över en begränsad yta
med bra betestillväxt, vilket gör att tillskottsutfodring oftast inte är nödvändig.
I detta avsnitt listas de mest frekvent använda akutåtgärderna. Vilken som är mest
effektiv i det enskilda fallet måste avgöras tillsammans med berörd brukare.
Nattintag
Att ta in tamdjuren i stall eller annan fålla på natten under en tid efter ett rovdjursangrepp är mycket effektivt. Detta förutsätter dock att det finns lämpliga byggnader
eller fållor samt möjligheter till utfodring, även under sommaren. Det medför också
en extra arbetsbelastning för djurägaren. Hur stor kostnaden blir varierar mycket
utifrån den enskilda gårdens och brukarens förutsättningar. Länsstyrelsen bör täcka
djurägarens kostnader för merarbete och utfordring. Viltskadecenters rekommenderade ersättningsnivå är 5 SEK per får och natt, respektive 25 SEK per nöt och natt.
Oftast används åtgärden under de allra första dygnen efter ett angrepp i väntan på
att andra åtgärder ska hinna vidtas.
Lapptyg mot varg
En lång lina med tyglappar sätts upp på utsidan av det ordinarie stängslet, eftersom
lapptyget inte hindrar tamdjuren från att gå ut. Effekten är tidsbegränsad, men erfarenheter visar att vargar inte vågar passera lapptyget på i genomsnitt sex veckor.
Variationen mellan olika vargindivider är dock stor. Lapptyg har inte testats mot
andra rovdjur än varg. Åtgärden är relativt billig i inköp och går snabbt att sätta
upp. Är man två personer, en som sätter upp glasfiberstolpar och en som rullar ut
20N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
lapptyget, kan lapptyget sättas upp med samma hastighet som man promenerar i
motsvarande terräng. Det är viktigt att tyglapparna hänger fritt så att de kan röra sig
i vinden, annars tycks vargarna vänja sig snabbare och effekten avta. Tänk på detta
då stolparna sätts upp och undvik att dra lapparna genom högt ris eller tätt gräs,
som hindrar dem från att fladdra. Om man monterar lapptyget strax ovanför knä-
höjd kommer lapparna att fladdra lagom högt, ca 1-2 dm ovanför marken. Lapptyget bör alltid sättas upp och tas ned av länsstyrelsens personal för att säkerställa en
korrekt uppsättning. Vid användning av lapptyg är det mycket viktigt att ”lapparna” hänger fritt och kan röra sig i vinden utan att för den skull hänga så högt att
vargarna obehindrat kan gå under. Lapptyget skall hänga så att ”lapparna” slutar 2-
3 dm ovan mark.
Stängsel
Stängsel som kan monteras snabbt är antingen elnät eller provisoriska elstängsel
med järntrådar. Vid uppsättningen gäller samma rekommendationer som vid uppsättning av permanenta stängsel: det är viktigt att stängslen är väl sträckta och att
understa tråden är så nära marken som möjligt, inte högre än 20-30 cm ovanför
marken. Det är naturligtvis också viktigt att stängslet täcker alla sidor, naturliga
avgränsningar som sjöar eller vattendrag kan inte användas. Elnät går vanligen
fortare att sätta upp och ta ned än trådstängsel. Elnät kan användas för att skydda
alla djurslag, men om de ska användas för att skydda nötkreatur eller hästar bör de
sättas utanför ett befintligt stängsel, så att tamdjuren inte kan skada sig på nätet.
Eftersom stängsling är en dyr åtgärd bör bidrag för denna i första hand ges till de
besättningar som löper störst risk för angrepp, d v s fårbesättningar i befintliga
vargrevir. Bidrag bör också utgå till alla besättningar oavsett djurslag om de haft ett
dokumenterat, besiktigat, angrepp av rovdjur. Ska stängslet förebygga angrepp av
lodjur, varg och björn bör stängslet vara ett fårnät kompletterat med två eltrådar,
ska stängslet huvudsakligen förebygga angrepp från varg och/eller björn kan
stängslet även vara ett femtrådigt elstängsel.
Ljud- och ljusskrämmor
Skrämmorna drivs via ström från nät eller batterier och genererar ljud eller ljus
regelbundet. Då ett djur närmar sig en skrämma blir intervallen oregelbundna. Det
finns många olika slags skrämmor - allt från en vanlig radio med timer till solcellsladdade lampor med rörelsesensorer. Precis som med lapptyg är åtgärdens
effektivitet tidsbegränsad då rovdjuren vänjer sig efter en tid. Ett batteridrivet
prisma som reflekterar ljus från himlen uppåt på ett sätt som irriterar örnar då de
flyger över området har provats med gott resultat vid en fårbesättning med örnproblem i Västra Götaland. Inga fler angrepp av örn har inträffat efter det att prismat
sattes upp. Det krävs dock flera tester innan det går att dra några egentliga slutsatser om just den åtgärdens effektivitet. Ljudskrämmor kan bland annat användas för
att förebygga skador av björn på ensilagebalar eller som akutåtgärd mot sidor av
hägn som utgörs av naturliga avgränsningar som t ex vattendrag.
Skyddshalsband på tamdjur
21N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Halsband kan framförallt fungera för att förhindra lodjur att angripa den individ
som bär det. De är gjorda i kraftigt läder eller plast och gör det svårare för rovdjur
att bita i tamdjurets nacke och hals. Skyddshalsband har använts med varierande
framgång på lamm i Norge. I enstaka fall kan de användas som akutåtgärd om inga
andra åtgärder är möjliga och enstaka värdefulla individer ,till exempel en avelsbagge, ska skyddas från angrepp av lodjur. Skyddshalsband kan beställas från Viltskadecenter.
Kadaverhantering
Kadaver, slaktrester och annat avfall eller djurfoder som rovdjur kan uppfatta som
en födoresurs kan locka rovdjur till ett visst område. Om en sådan plats finns i
närheten av tamdjur ökar även exponeringen av tamdjur för rovdjuren och därmed
också risken för att tamdjuren blir angripna. I de fall som tänkbar rovdjursföda
upptäcks inom 1 km från en tamdjursbesättning bör länsstyrelsen hjälpa till med
avlägsnandet. Det är viktigt att ha kommunicerat med kommunen innan. Åtgärden
kan vara mycket effektiv, men bör kombineras med andra åtgärder som till exempel stängsel eller intag på natten, eftersom rovdjuren ofta inte lämnar området förrän 2-3 dagar efter det att avfallet tagits bort. I fall med upprepade angrepp på tamdjur i ett begränsat område är olika typer av födokällor som t ex kadaverhögar ofta
orsaken till att rovdjurens rörelser begränsas till området.
Ökad tillsyn
Mänsklig närvaro är sannolikt en av de mest effektiva förebyggande åtgärderna
som finns. Tyvärr är det också en av de dyraste. I Sverige förekommer inte rovdjursangrepp på tamdjur i sådan omfattning att det lönar sig ekonomiskt med till
exempel herdar. Då många rovdjursangrepp sker i gryningen eller i skymningen
bör tillsyn av tamdjuren förläggas till den tiden på dygnet för bästa effekt. Ökad
tillsyn i som skapar merkostnader i en omfattning som bör ersättas av länsstyrelsen
bör endast användas i yttersta nödfall eftersom det nästan alltid finns akutåtgärder
som är både bättre och billigare.
Skrämsel
Skrämsel kan användas för att med rop, skrik, stenkastning eller knallskott driva
undan rovdjur som närmar sig en tamdjursbesättning. Att genom skrämsel få rovdjur att förknippa tamdjur med något obehagligt och därigenom få rovdjuren att för
en lång tid undvika kontakt med tamdjur är dock inte realistiskt. Syftet med skrämsel som en akut åtgärd för att förebygga rovdjursangrepp på tamdjur, är att hindra
ett rovdjur från att komma i närheten av tamdjur på en särskild plats vid ett särskilt
tillfälle. Åtgärden är relativt dyr eftersom den innebär att någon måste sitta ute
under åtminstone natten och morgonen. Om betesmarken inte är väldigt liten och
lätt överskådlig är åtgärden dessutom mycket ineffektiv, eftersom ett rovdjur osedd
kan ta sig in i hagen några hundra meter från platsen som bevakas. Vargar har vid
flera tillfällen visat sig mycket målmedvetna och försökt passera vaktande männi-
22N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
skor på bara några tiotal meter i mörker. Åtgärden ska ses som en nödlösning då
andra åtgärder av olika anledningar inte är möjliga.
23N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Bilaga 5 Rekommenderade förberedelser för att länsstyrelsen effektivt
ska kunna genomföra akutåtgärder
för att minska risken för upprepade
angrepp.
• Minst en uppsättning akutstängsel, antingen elnät eller eltråd. Oavsett typ
av stängsel ska det finnas ett batteridrivet aggregat med solceller för underhållsladdning, 4 jordspett, järnspett, stolpklubba och åtminstone 4 impregnerade trästolpar med en diameter på 6-10 mm (för att ge stadga t ex
i hörn). Om elnät används ska det finnas åtminstone 8 rullar elnät av en
modell med styva vertikala maskor. Om eltråd används ska det finnas
minst 1 km galvaniserad järntråd med en tjocklek av max 1, 5 mm, minst
40 stolpar och 200 isolatorer. En batteridriven skruvdragare underlättar
arbetet med att dra i isolatorerna avsevärt.
• Tillgång till personal som kan sätta upp akutåtgärder direkt efter besiktningen.
• Minst en uppsättning ljudskrämmor, dvs två så kallade ”Critter Gitters”
eller motsvarande enheter av annat fabrikat.
• I län med stationär vargförekomst bör även finnas minst en uppsättning
lapptyg om 400 m med 40 lätta stängselstolpar av plast eller glasfiber,
samt minst en uppsättning ljusskrämmor som enkelt kan transporteras
och sättas upp.
• Tumregeln bör vara att länsstyrelsen hjälper till i upp till 2 dygn efter ett
angrepp. Omfattningen bör diskuteras i den regionala viltförvaltningsdelegationen.
• Länsstyrelsen bör ha kontakt med LRF:s akutgrupper och gjort en arbetsfördelning med dessa för att undvika dubbelarbete.
Prioritering av förebyggande åtgärder
vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta områden
Viltskadecenter har på Naturvårdsverkets uppdrag tagit fram denna vägledning för
prioritering av förebyggande åtgärder vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta
områden. Det är ett regeringsuppdrag.
Innehåll
Sammanfattning 3
Vägledningens avgränsning 4
Förebyggande åtgärder 4
När och var är risken för angrepp störst? 7
Hur stor är risken för upprepade angrepp? 8
Prioriteringar 10
Acceptans för rovdjurspolitiken 11
Kostnader för att med olika inriktning halvera antalet vargangrepp på tamdjur 12
Bilaga 1 Effektivitet hos olika stängseltyper 14
Bilaga 2 Hur stor är risken för upprepade angrepp? 16
Bilaga 3 Vanliga permanenta åtgärder 18
Bilaga 4 Kortfattad genomgång av vanliga akutåtgärder 20
Bilaga 5 Rekommenderade förberedelser för att länsstyrelsen effektivt ska kunna
genomföra akutåtgärder för att minska risken för upprepade angrepp. 24
2N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Sammanfattning
Enligt gällande rovdjurspolitik ska rovdjuren tillåtas sprida sig till nya områden
utanför renskötselområdet. Medel till förebyggande åtgärder bör användas på ett
sådant sätt att de i största möjliga omfattning reducerar ett befintligt eller förväntat
antal angrepp, samtidigt som en spridning till och etablering i nya områden tillåts.
Viss del av spridningsområdet har särskilt höga tätheter av tamdjursbesättningar
och förebyggande åtgärder blir där kostsamma, varför en prioritering av föreslagna
åtgärder krävs.
Bland tamdjuren löper får- och getbesättningar större risk för angrepp än t ex nöt
och häst. Bland rovdjursarterna är risken för angrepp klart större i ett område med
fast förekomst av varg än i ett område med fast förekomst av lodjur eller björn.
Därför berör denna vägledning främst angrepp på fårbesättningar av varg, men i
diskussionerna kan även angrepp av lo och björn ingå.
Det går idag inte att förutsäga exakt vilka besättningar som kommer att angripas av
rovdjur under de närmaste åren. Däremot är det möjligt att ganska väl förutsäga
vilka besättningar som löper större respektive mindre risk för angrepp och vilka
förebyggande åtgärder som kan antas ha större respektive mindre effekt vad gäller
att förhindra ett angrepp. Den övergripande tanken med de föreslagna prioriteringarna avseende fördelningen av medel till förebyggande åtgärder är att tamdjursbesättningar som löper större risk för rovdjursangrepp ska prioriteras före besättningar som löper mindre risk för rovdjursangrepp.
I vägledningen berörs företrädesvis vargens spridningsområde söderut, dvs. de
delar av södra Sverige som idag saknar vargrevir. I södra Sverige bör förutsättningarna för etablering av varg vara mer gynnsamma i de områden med lägre täthet
av fårbesättningar än i områden där tätheten av fårbesättningar är som högst. Bidrag till permanenta åtgärder bör därför prioriteras till åtgärder i får/getbesättningar
som är belägna i områden med lägre täthet av fårbesättningar ,< 50 fårbesättningar
per 10 kvadratmil.
Prioriteringsordning för medel till förebyggande åtgärder bör i övrigt prioriteras
enligt följande:
1. Akutåtgärder direkt efter ett konstaterat angrepp
2. Bidrag till akuta och permanenta åtgärder till får/getbesättningar som är belägna
i områden med återkommande eller fast förekomst av revirmarkerande rovdjur.
3. Bidrag till permanenta åtgärder i tamdjursbesättningar som har haft angrepp av
rovdjur vid minst ett tillfälle under de senaste tre åren
4. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar inom 100 km från ett befintligt vargrevir.
3N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
5. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar längre än 100 km från ett
befintligt vargrevir men i områden med låg täthet av fårbesättningar , d. v.s.
< 50 fårbesättningar per 10 kvadratmil.
6. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar längre än 100 km från ett
befintligt vargrevir men i områden med hög täthet av fårbesättningar , d.v.s.
> 50 fårbesättningar per 10 kvadratmil.
I förekommande fall bör besättningar på fritt bete prioriteras, s k fäbodbete.
Vägledningens avgränsning
Risken för angrepp på tamdjur skiljer sig avsevärt mellan olika typer av tamdjur,
men också mellan de olika rovdjursarterna. Bland tamdjuren löper får och getbesättningar många gånger större risk för angrepp än t ex nöt och häst. Bland rovdjursarterna är risken för angrepp klart större i ett område med fast förekomst av
varg än i ett område med fast förekomst av lodjur eller björn.
Behov av skyddsjakt bedöms i varje enskilt fall och åtgärden ingår inte i denna
vägledning.
Eftersom den förväntade effekten av förebyggande åtgärder är som störst där risken
för angrepp är som högst riktas de föreslagna prioriteringarna i första hand mot får
och getbesättningar som löper risk att angripas av varg.
Diskussionen om prioritering av vissa förebyggande åtgärder i tamdjurstäta områ-
den har gjorts utifrån hur en sådan prioritering kan underlätta en spridning av vargstammen till landets sydligaste delar. Geografiskt berörs i huvudsak de delar av
landet som ligger söder om en tänkt linje; Göta älv, Vänern, Hjälmaren, och Mälaren.
Förebyggande åtgärder
Idag finns varg framförallt i delar av Svealand och Götaland där tätheten av fårbesättningar är relativt låg. En jämnare geografisk fördelning av vargstammen har
diskuterats flitigt under det senaste decenniet. Att med bidrag till förebyggande
åtgärder underlätta vargens utbredning i Sverige förutsätter att man gör minst ett av
följande antaganden.
• Bidragen leder till att det angrips färre tamdjur än annars hade varit fallet, vilket leder till färre tillfällen då skyddsjakt behöver användas.
• Bidragen leder till att attityden till rovdjursförvaltning och förvaltande
myndigheter påverkas i positiv riktning.
• Oavsett vilket av ovanstående antaganden man lutar sig mot så blir kontentan att man i första hand bör försöka nå en så stor del av det tilltänkta
expansionsområdet som möjligt med åtgärden bidrag till förebyggande
åtgärder.
4N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Om medel till förebyggande åtgärder riktas mot de mest tamdjurstäta delarna av
Svealand och Götaland så kommer endast en mindre del av områdets yta att berö-
ras av bidrag, men det område där enstaka angrepp kan döda och skada många djur
samtidigt. En riktning av bidragen mot de mindre tamdjurstäta delarna av Svealand
och Götaland leder å andra sidan till att ett många gånger större område omfattas
av förebyggande åtgärder.
Det finns få belägg för att bidrag till förebyggande åtgärder i sig är ett effektivt sätt
att öka acceptansen för rovdjursförvaltningen eller rovdjuren.
Sannolikt är det mer ändamålsenligt att se arbetet med förebyggande åtgärder som
en möjlighet för myndigheterna att visa att de kan hantera negativa effekter av
rovdjursförekomst, och på så vis öka förtroendet för rovdjursförvaltningen och
därigenom möjligen öka acceptansen för de av riksdagen uppsatta målen.
Att ge bidrag till förebyggande åtgärder i områden där åtgärderna kan förväntas ha
mindre ”skadeförebyggande” effekt , d.v.s. områden med lägre risk för rovdjursangrepp, kan möjligen ge en mer positiv attityd i det området på kort sikt.
Medel till förebyggande åtgärder bör användas på ett sådant sätt att de i största
möjliga mån minskar ett befintligt eller förväntat antal rovdjursangrepp på tamdjur,
alltså att medlen i första hand bör riktas mot de besättningar som löper störst risk
för rovdjursangrepp.
Olika typer av förebyggande åtgärder
Tamdjursägare har under flera årtusenden utvecklat och använt förebyggande åtgärder och det finns ett stort antal åtgärder som idag används i Sverige och andra
länder. Vilken/vilka av dessa åtgärder som kan förväntas ha större eller mindre
effekt beror på vilken problemsituationen är. Om ett angrepp är ett av flera i ett
problemområde, ett av flera angrepp utförda av en så kallad problemindivid eller
bara ett enstaka angrepp är helt avgörande för vilken/vilka förebyggande åtgärder
som kan förväntas vara mer effektiva. Ofta behövs en kombination av flera åtgärder.
Även förebyggande åtgärder brukar delas in kategorier beroende på hur de används
och vilken effekt de har. Framförallt är det viktigt att skilja på:
• Permanenta åtgärder – som sätts upp för att fungera upp till ca 15 år.
• Akuta åtgärder – som oftast sätts upp direkt efter ett angrepp för att fungera 4-6 veckor.
EXEMPEL PÅ PERMANENTA ÅTGÄRDER SOM ANVÄNDS I SVERIGE IDAG
(UTÖVER JAKT) SE ÄVEN BILAGA 3.
• Rovdjursavvisande stängsel, oftast med 4-5 galvade trådar och stabila
hörnkonstruktioner. Se bilaga 1.
• Ökad bevakning av tamdjuren under hela eller delar av året/dygnet.
• Boskapsvaktande hundar.
5N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
• Kadaverhantering.
EXEMPEL PÅ AKUTA ÅTGÄRDER SOM ANVÄNDS I SVERIGE IDAG (UTÖVER
JAKT) SE ÄVEN BILAGA 4.
• Rovdjursavvisande stängsel, oftast i form av elnät som går snabbt att sätta upp.
• Nattintag. Oftast används åtgärden under de allra första dygnen efter ett
angrepp i väntan på att andra åtgärder ska hinna vidtas.
• Lapptyg ,endast mot varg. En lång lina med tyglappar sätts upp på utsidan av det ordinarie stängslet, eftersom lapptyget inte hindrar tamdjuren
från att gå ut.
• Ljud- och ljusskrämmor
• Kadaverhantering. Kadaver, slaktrester och annat avfall eller djurfoder
som rovdjur kan uppfatta som en födoresurs kan locka rovdjur till ett
visst område. Om en sådan plats finns i närheten av tamdjur ökar även
exponeringen av tamdjur för rovdjuren och därmed också risken för att
tamdjuren blir angripna.
• Ökad tillsyn. Mänsklig närvaro är sannolikt en av de mest effektiva förebyggande åtgärderna som finns.
Permanenta förebyggande åtgärder som bidrag ska kunna lämnas till
• 4-5 trådigt elstängsel med spänning överstigande 3 000 volt på alla sidor
,dvs ingen naturlig avgränsning mot t ex vattendrag, samt har den understa tråden på mindre än 3 dm ovan mark på alla platser.
• Fårnät förstärkt med 2 eltrådar ,en max 3 dm ovan mark och en max 3
dm ovan fårnätet. med en spänning överstigande 3 000 volt.
• Elnät, framförallt för stripbetning eller liknande betesformer.
• Användning av boskapsvaktande hund som deltar i Viltskadecenters program för boskapsvaktande hundar.
• Akutåtgärder som uppförts av eller i samråd med länsstyrelsen.
• Stängsel eller andra åtgärder som av länsstyrelsens besiktningsman bedöms ha en effekt motsvarande något av ovanstående.
Permanenta förebyggande åtgärder i besättningar på fäbodbete som bidrag ska
kunna lämnas till
• Nattfålla med rovdjursavvisande stängsel (se ovan).
• Användning av boskapsvaktande hund som deltar i Viltskadecenters program för boskapsvaktande hundar.
• Sändare på ledardjur.
• Vallfolk
• Akutåtgärder som uppförts av eller i samråd med länsstyrelsen
När och var är risken för angrepp
störst?
Antalet tamdjur som dödas, skadas eller saknas efter ett rovdjursangrepp varierar
stort och beror bland annat på hur många tamdjur som fanns på platsen, hur stor
inhängnad de hade att röra sig inom, om de bröt sig igenom inhängnaden vid angreppstillfället, mm. Vilken rovdjursart som angripit tamdjuren spelar också roll.
Varg angriper i genomsnitt ca 5 får per tillfälle, lodjur ca 2 får per tillfälle och
björn ca 7 får per tillfälle. Vid angrepp på nöt är det sällan mer än ett djur som
angrips oberoende av rovdjursart. För att avgöra om uppkomna rovdjursskador är
ovanligt omfattande eller som ett mått på utveckling av rovdjursskador över tiden
är dock antalet angrepp en bättre enhet än antalet rovdjursdödade djur eller utbetald
ersättning för rovdjursskador.
Det finns stora skillnader i omfattningen av de olika rovdjursslagens angrepp på
tamdjur. En enkel jämförelse mellan antalet rovdjursindivider och antalet angrepp
av respektive rovdjursart säger mycket om konfliktpotentialen för de olika arterna.
År 2009 dokumenterades 493 tamdjur vara angripna av varg, 73 stycken av lodjur
och 21 stycken av björn. Antalet lodjur och björnar i Sverige är mångdubbelt fler
än antalet vargar och även om fördelningen av tamdjur över landet är en del av
förklaringen så är det uppenbart att vargar har en större konfliktpotential visavi
tamdjurshållningen jämfört med björn och lo.
Bara någon enstaka procent av björn- respektive lodjursstammarna i Sverige angriper tamdjur vid något tillfälle under året och ännu färre angriper tamdjur vid fler än
ett tillfälle. För vargar är det annorlunda, ungefär 30% av de svenska reviren med
föryngringar är inblandade i minst ett angrepp på tamdjur per år och ca 20% av
reviren med föryngring är inblandade i fler än ett angrepp per år. I genomsnitt sker
ungefär hälften av alla vargangrepp på tamdjur inom de dokumenterade vargrevirens gränser.
Risken för angrepp varierar mycket mellan olika tamdjursslag. Risken för rovdjursangrepp på får är många gånger större än risken för rovdjursangrepp på nötdjur och hästar. År 2009 dokumenterades 664 får ha angripits av stora rovdjur.
De tamdjursbesättningar som löper störst risk för rovdjursangrepp är de som ligger
i vargrevir eller i områden där det är mest troligt att vargarna etablerar sig under de
närmaste åren. Eftersom vargar är generalister med få specifika habitatkrav är det
svårt att med säkerhet förutsäga var det kommer att ske nyetableringar i söder. Det
genomsnittliga avståndet mellan födelserevir och plats för etablering har varit omkring 100 km under de senaste tio åren. Vi kan använda det som utgångspunkt och
anta att samma mönster kommer att gälla under de närmaste åren. Det går idag inte
att förutsäga exakt vilka besättningar som kommer att angripas av rovdjur under de
närmaste åren. Däremot är det möjligt att ganska väl förutsäga vilka områden besättningar löper större respektive mindre risk för angrepp och vilka förebyggande
7N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
åtgärder som kan antas ha större respektive mindre effekt vad gäller att förhindra
ett angrepp.
Erfarenheter från Sverige visar att:
• Tamdjursbesättningar löper överlägset störst risk för rovdjursangrepp
under perioden direkt efter ett första angrepp.
• Tamdjursbesättningar i vargrevir löper större risk att utsättas för rovdjursangrepp än tamdjursbesättningar i områden med andra stora rovdjur.
• Får och getbesättningar löper större risk att angripas av rovdjur än besättningar med andra tamdjursslag.
• Risken för rovdjursangrepp är i stort sett densamma för enskilda tamdjursbesättningar, oavsett om en tamdjursbesättning befinner sig i ett område med hög täthet av tamdjursbesättningar eller i ett område med låg
täthet.
Olika förebyggande åtgärder bör kombineras med varandra för att ge mesta möjliga
effekt per investerad krona. T.ex. bör akutåtgärder kombineras med permanenta
åtgärder.
Hur stor är risken för upprepade angrepp?
Med uppgifter från tio års dokumenterade rovdjursangrepp finns nu data på i vilken
utsträckning det faktiskt sker upprepade angrepp efter ett första angrepp på tamdjur. Se bilaga 2.
Lodjur står för lite drygt hälften av alla angrepp. I takt med att vargstammen ökat
har också andelen vargangrepp ökat och står i materialet för en fjärdedel av angrepp.
I genomsnitt utsätts 0,3 % av fårbesättningarna i rovdjursområden för ett rovdjursangrepp varje år. En gård som haft ett angrepp löper många gånger högre risk att
angripas igen jämfört med en gård i samma område som inte haft något angrepp .
Risken för att en besättning ska angripas av rovdjur är som allra störst veckorna
direkt efter ett tidigare rovdjursangrepp. En möjlig förklaring till detta mönster kan
vara att de flesta rovdjursarter ofta återkommer till större byten om de inte kunnat
konsumera allt kött vid det tillfälle då bytet dödades. Ibland gömmer rovdjuren
rester av bytet i avsikt att komma tillbaka senare. Om det fortfarande finns tamdjur
kvar på platsen då rovdjur kommer tillbaka är risken stor för att ytterligare tamdjur
angrips. Troligtvis kommer rovdjuren också ihåg att det fanns byten på den aktuella platsen och kan återkomma vid ett senare tillfälle för att undersöka om det fortfarande finns bytesdjur kvar.
Kategorisering av rovdjursangrepp på tamdjur
8N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Vilka förebyggande åtgärder som skall sättas in i ett visst område beror på vilka
rovdjursproblem som finns och hur dessa sannolikt kommer att utvecklas. Detta
beror i sin tur på om den aktuella problemsituationen förorsakas av en särskild
rovdjursindivid, om det är ett geografiskt område som är särskilt utsatt för rovdjursproblem eller om det är en enstaka händelse. Alla rovdjursangrepp på tamdjur
kan hänföras till någon av nedanstående tre kategorier.
ENSTAKA ANGREPP
Exempel på en enstaka händelse kan vara när det inträffar något eller några få lodjursangrepp på får i ett område som inte har haft några angrepp före och som inte
får några fler angrepp efter händelsen, trots att lodjur förekommer i området.
Utanför renskötselområdet är detta mycket vanligt även för varg, björn och örn i
Sverige. Exakt vad det är som gör att ett rovdjur angriper tamdjur endast med ett
eller flera års mellanrum och trots god tillgång på vilda bytesdjur, går inte att säga.
Det är känt att rovdjur ibland rör sig nära eller till och med passerar igenom beteshagar utan att angripa tamdjur. En gissning är att slumpen spelar en stor roll och att
tamdjur som försöker fly då ett rovdjur går förbi oftare riskerar att utlösa ett jaktbeteende som leder till ett konkret angrepp.
PROBLEMINDIVIDER
En problemindivid är en rovdjursindivid som exempelvis angriper tamdjur oftare
än en genomsnittlig individ av samma art förväntas göra i samma område.
I vilken utsträckning problemindivider verkligen förekommer är omtvistat. I Sverige har vi dokumenterat att t ex vissa lodjursindivider angriper får avsevärt oftare än
ett genomsnittslodjur. År 2006 stod t ex ett lodjur i Södra Värmland för nästan
hälften av alla lodjursangrepp på får i hela landet. Detta inträffade i ett område med
genomsnittlig täthet av fårbesättningar, där det tidigare har funnits lodjur utan att
motsvarande problem uppstod. I det beskrivna fallet var problemen med stor sannolikhet orsakade av en viss rovdjursindivid. I sådana fall blir eventuella åtgärder
därför mer effektiva om de riktas direkt mot den individen. Under de senaste 10
åren har ett fåtal björn, varg och lodjursindivider dokumenterats vara mer benägna
att angripa tamdjur. Då dessa har avlivats har problemen antingen försvunnit eller
reducerats kraftigt trots att det fortfarande finns rovdjur av samma art i området. I
andra områden har det varit relativt många angrepp ett år och väldigt få angrepp
under året därpå, trots att samma rovdjursindivider funnits kvar i området.
Det är enklare att med förhållandevis stor sannolikhet identifiera eventuella problemindivider bland björnar och lodjur än bland vargar. För vargar tycks tätheten
av tamdjursbesättningar i ett område spela större roll för hur många angrepp på
tamdjur som inträffar.
Problemområden
9N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Ett problemområde är ett geografiskt område där de flesta rovdjur av en viss art
skulle orsaka problem om de etablerade sig där. Ett exempel är områden med ovanligt många tamdjursbesättningar eller förekomst av fritt betande tamdjur.
I dessa områden kommer det att bli fler rovdjursangrepp på tamdjur än i andra
områden, oavsett vilken rovdjursindivid som finns i området. Ett extremfall är
renskötselområdet, där tamren till stor del utgör huvudfödan för t ex lodjur. I både
Sverige och övriga delar av världen beror de flesta problemsituationer med rovdjur
inte på att enstaka rovdjursindivider skaffat sig ett ovanligt beteende utan på att
rovdjuren befinner sig i ett område där de flesta rovdjur av samma art hade orsakat
samma typ av problem.
SÄRSKILT TAMDJURSTÄTA OMRÅDEN
Områden med särskilt hög täthet av fårbesättningar finns framförallt i Östra Svealand och de västra delarna av Götaland. Dessa områden hänger emellertid inte
samman, utan är uppdelade i flera mindre områden, vilka tillsammans utgör en
förhållandevis liten del av Sveriges yta ,ca 7 %, men ändå innehåller en tredjedel
av landets fårbesättningar.
I områden med höga tätheter av tamdjursbesättningar skulle kostnaden för att lämna bidrag till permanenta förebyggande åtgärder ,t ex rovdjursavvisande stängsel,
bli oproportionerligt hög per ytenhet jämfört med andra områden. Att lämna bidrag
till samtliga fårbesättningar i ett område stort som ett genomsnittligt vargrevir med
hög fårtäthet, skulle kosta lika mycket som att lämna bidrag till samtliga besättningar i ett område motsvarande 10-20 vargrevir i delar av landet som har färre
fårbesättningar.
I särskilt tamdjurstäta områden bör därför strategin tillämpas, att i första hand sätta
in akutåtgärder omedelbart efter ett rovdjursangrepp och i andra hand lämna bidrag
till permanenta åtgärder till tamdjursbesättningar som har haft minst ett dokumenterat angrepp under de tre föregående åren.
I förekommande fall ska besättningar på fritt bete prioriteras.
Prioriteringar
Förslag till prioritering av medel till förebyggande åtgärder
Det är mycket svårt att förutsäga var vargetableringar kommer att ske både på kort
och lång sikt. Det genomsnittliga avståndet ,100 km, för nyetablering av vargrevir
har använts för att avgränsa det område i söder där sannolikheten för nyetablering
av varg är störst. Det måste dock understrykas att även om det genomsnittliga
spridningsavståndet är ca 100 km så förekommer det med jämna mellanrum etableringar på längre håll från ett befintligt revir. En vägledning för prioritering av medel till förebyggande åtgärder bör således ta hänsyn till det faktum att en vargetablering kan ske längre söderut.
1. Akutåtgärder direkt efter ett konstaterat angrepp
10N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
2. Bidrag till akuta och permanenta åtgärder till får/getbesättningar som är belägna
i områden med återkommande eller fast förekomst av revirmarkerande rovdjur.
3. Bidrag till permanenta åtgärder i tamdjursbesättningar som har haft angrepp av
rovdjur vid minst ett tillfälle under de senaste tre åren
4. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar inom 100 km från ett befintligt vargrevir.
5. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar längre än 100 km från ett
befintligt vargrevir men i områden med låg täthet av fårbesättningar , dvs..
< 50 fårbesättningar per 10 kvadratmil.
6. Bidrag till permanenta åtgärder i får/getbesättningar längre än 100 km från ett
befintligt vargrevir men i områden med hög täthet av fårbesättningar, dvs.
> 50 fårbesättningar per 10 kvadratmil.
I förekommande fall bör besättningar på fritt bete, s.k fäbodbete, prioriteras
Viltskadecenter har genomfört en studie om effektiviteten hos olika stängseltyper.
På grundval av resultaten av denna bör medel till förebyggande åtgärder prioriteras
enligt följande:
1) Besättningar där det går att komplettera befintliga stängsel, t.ex. fårnät
med två eltrådar.
2) Besättningar med inhägnad där en eller flera sidor gränsar mot en naturlig gräns, t ex ett vattendrag, som ej är stängslad.
3) Besättningar med befintliga stängsel av en eller två eltrådar.
4) Besättningar med befintliga stängsel av tre eltrådar.
5) Besättningar med befintligt fårnät som inte går att komplettera med en
eller två eltrådar.
Förekomsten av varg har förändrats kontinuerligt under de senaste decennierna.
Oftast sker nyetablering i anslutning till befintliga revir, men ibland sker nyetableringar 100 talet kilometer från närmsta vargrevir. Detta mönster kommer sannolikt
även i fortsättningen att vara det rådande. Då vargar etablerar sig i spridningsområ-
det bör detta påverka såväl spridningsområdets omfattning som prioriteringen av
medel till förebyggande åtgärder i spridningsområdet. Etableringar av varg i spridningsområdet är värdefulla som så kallade ”stepping stones” för vidare spridning
och bör prioriteras före andra delar av spridningsområdet vad gäller fördelningen
av medel till förebyggande åtgärder.
Acceptans för rovdjurspolitiken
I regeringens proposition, en samlad rovdjurspolitik 2008/09:210, poängteras att
medel för att förebygga rovdjursangrepp på tamdjur ska användas på ett kostnadseffektivt sätt, samt att “Det viktigaste är att bidragen ökar acceptansen för rovdjuren och för riksdagens mål för de stora rovdjuren.”
11N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Den direkta effekten av bidrag till förebyggande åtgärder visavi människors inställning till stora rovdjur är i stort sett okänd. En svensk studie (Karlsson & Sjö-
ström 2011) har visat på ett samband mellan andelen fårbesättningar i ett vargrevir
som fått bidrag till rovdjuravvisande stängsel och en positiv inställning till vargfö-
rekomst. Även om sambandet var statistiskt säkerställt så var effekten relativt liten.
Det är viktigt att ha realistiska förväntningar på vilka effekter bidrag till förebyggande åtgärder kan ge. Användningen av bidrag till förebyggande åtgärder kan
sannolikt i bästa fall vara en av flera faktorer som ökar människors förtroende för
förvaltande myndigheter och politiker.
Detta förutsätter dock att medlen används på ett sätt som av berörda grupper uppfattas som ansvarsfullt och effektivt.
Kostnader för att med olika inriktning
halvera antalet vargangrepp på tamdjur
Med målet att halvera antalet vargangrepp på tamdjur redovisas nedan några exempel på inriktningar/strategier för att med hjälp av bidrag till rovdjursavvisande
stängsel minska antalet vargangrepp på får i Sverige. Exemplen utgår från 2009/10
års förekomst av varg och 2009 års vargangrepp.
• Bidrag betalas ut till hälften av alla Sveriges fårbesättningar. Detta skulle
fungera eftersom risken för vargangrepp, för varje enskild besättning,
tycks vara oberoende av tätheten av fårbesättningar.
• Bidrag betalas ut till alla fårbesättningar i befintliga vargrevir. Detta
skulle fungera eftersom hälften av alla vargangrepp på får sker i de befintliga vargreviren.
• Bidrag betalas ut till alla fårbesättningar utanför befintliga vargrevir. Detta skulle fungera eftersom hälften av alla vargangrepp på får sker utanför
de befintliga vargreviren.
• Bidrag till alla besättningar i de minst tamdjurstäta områdena i spridningsområdet, 40 eller färre.
• Bidrag till alla besättningar i de minst tamdjurstäta områdena i spridningsområdet , 50 eller färre.
Inriktning Antal bidrag Kostnad (milj. SEK)
1. Bidrag till alla fårbesättningar i spridningszonen
2 435 80
2. Bidrag till alla fårbesättningar i spridningszonen med låg täthet av fårbesättningar (< 50 fårbesättningar per 10 kva-
835 27,5
12N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
dratmil)
3. Bidrag till alla fårbesättningar i spridningszonen med låg täthet av fårbesättningar (< 40 fårbesättningar per 10 kvadratmil)
335 11
Tabell 1. Kostnader för att halvera antalet vargangrepp på får i spridningszonen
med tre olika strategier för bidrag till rovdjursavvisande stängsel. Kostnaden baseras på genomsnittsbidraget som det har sett ut under de senaste fem åren, d.v.s. 33
000 SEK. Syftet med tabellen är att visa hur kostnaderna för att uppnå samma mål
skiljer sig beroende på vilken strategi man väljer. Den verkliga kostnaden för att
halvera antalet angrepp är sannolikt flera gånger större eftersom det genomsnittliga
bidraget på 33 000 SEK inte ger full kostnadstäckning för att installera t. ex. rovdjursavvisande stängsel i alla betesfållor som en brukare använder.
13N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Bilaga 1 Effektivitet hos olika stängseltyper
Vid besiktning av skadade eller dödade tamdjur dokumenteras även vilken typ av
stängsel som de angripna tamdjuren varit hägnade med. Man kan dock inte dra
några slutsatser om vilka stängsel som är bättre eller sämre på att hålla ute varg
utifrån endast de uppgifterna. För att kunna göra det måste man jämföra med besättningar som inte varit utsatta för något vargangrepp. I femton svenska vargrevir
besöktes därför alla gulmarkerade områden d.v.s kulturmark),på blå kartan (skala
1:100 000) för att hitta fårbesättningar och dokumentera vilken stängseltyp som
användes i dem. Fältarbetet genomfördes av Viltskadecenter och länsstyrelserna
under 2005 och 2006. Totalt omfattar undersökningen 484 fårbesättningar, varav
79 har haft minst ett dokumenterat vargangrepp (tabell 1). Angreppen inträffade
någon gång mellan 1997 och 2006. Alla typer av stängsel minskar risken för
vargangrepp. Trots att antalet fäbodbesättningar med ohägnade djur, i undersökningen är litet, endast sex stycken, kan man slå fast att risken för angrepp på fä-
bodbesättningar är mycket större än för hägnade besättningar, oavsett vilket stängsel de senare går innanför. Att djur på fritt skogsbete är mer utsatta beror förmodligen dels på att rovdjuret, vargen i den här studien, inte behöver passera något
stängsel alls, dels på att fritt betande tamdjur rör sig över större områden än hägnade djur och därför exponeras oftare för varg. I figur 2 redovisas hur stor andel av
fårbesättningar bakom olika typer av stängsel som har haft vargangrepp. Två stängseltyper har minskat risken för vargangrepp på tamdjur på ett statistiskt säkerställt
sätt: femtrådigt elstängsel och fårnät + två eltrådar , alltså de som kallas för rovdjursavvisande stängsel. Med ett vanligt fårnät, 90 cm högt, är risken för vargangrepp på får minst fyra gånger högre jämfört med om man har ett rovdjursavvisande stängsel. I sex av de åtta fall då får angripits av varg innanför någon av de rovdjursavvisande stängseltyperna var dock stängslen bristfälligt uppsatta eller skötta,
vilket gjorde det enklare för varg att ta sig in jämfört med om de hade varit riktigt
uppsatta och underhållna. Om även dessa sex stängsel hade varit korrekta, och varg
därför inte hade angripit får i dessa besättningar, hade vår utvärdering visat att får
bakom vanligt fårnät löper 16 gånger större risk för vargangrepp jämfört med får
bakom rovdjursavvisande stängsel. Den verkliga förebyggande effekten av att ha
ett fyra- eller femtrådigt stängsel eller fårnät med två eltrådar är således någonstans
mellan 4 och 16 gånger större än den som ett två- eller tretrådigt elstängsel eller ett
vanligt fårnät ger. I de två fall där varg angripit får trots att stängslen var korrekt
uppsatta och skötta har vargen sannolikt hoppat över stängslen.
14N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Stängseltyp Antal
besättningar
Antal
angrepp
5 trådar 112 5
4 trådar 36 1
3 trådar 54 11
2 trådar 45 14
Fårnät+el 51 2
Fårnät 175 38
Gärdesgård 5 2
Skogsbete 6 6
Tabell 1. Antal besättningar i de femton undersökta reviren som var hägnade med
respektive stängseltyp, samt antal angrepp av varg bakom respektive stängseltyp
under perioden 1997-2006.
Flera trådar är bättre än få
Även om det förekommer att vargar hoppar över stängsel så är detta ovanligt. Det
tycks vara betydligt vanligare att de försöker krypa in under stängslet. I vår undersökning verkar fyra eltrådar fungera lika effektivt som fem för att hålla vargar ute,
men detta går inte att fastställa statistiskt. Det finns så få stängsel med fyra trådar
och det lilla antalet utgör inte tillräcklig grund att räkna på. Den viktigaste faktorn
är förmodligen att de lägsta trådarna sitter relativt tätt (20 cm) och inte för långt
från marken (20-30 cm). Samma avstånd rekommenderas för både fyra och
femtrådiga elstängsel. Elstängsel med två eller tre trådar har vare sig bättre eller
sämre förebyggande effekt än vanligt fårnät. Den stängseltyp som tycks fungera
sämst
f
s
ör att hålla varg ute är vanlig gärdesgård. I en gärdesgård finns ofta mellanrum
om vargar tämligen enkelt kan tränga sig igenom utan större obehag.
15N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
0%
10%
20%
30%
40%
50%
60%
70%
80%
90%
100%
5 trådar 4 trådar 3 trådar 2 trådar Fårnät+el Fårnät Gärdesgård Skogsbete
Figur 1. Andel besättningar med de olika stängseltyperna som har haft angrepp av
varg under perioden 1997-2006 i de femton undersökta vargreviren. Exempel på
hur figuren ska läsas: 5% av de fårbesättningar som går bakom elstängsel med 5
trådar har varit utsatta för minst ett vargangrepp under perioden.
Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk
Tydligt är att fårhagar med vargangrepp ofta har minst en sida som utgörs av en
naturlig avgränsning istället för stängsel. Det är vanligtvis en sjö eller ett vattendrag som inte fåren går över, men som med lätthet kan passeras av vargar. Vid
många av de tillfällen då det gått att dokumentera hur en varg har tagit sig in i ett
hägn så har den kommit in just via en sådan vattensträcka. Att sätta ett femtrådigt
elstängsel på tre sidor av en betesmark och sedan använda en å som avgränsning på
den fjärde är således inte särskilt effektivt. I vissa besättningar kan ökad tillsyn
eller bortforsling av kadaver och slaktavfall vara mer effektiva åtgärder än att bara
sätta upp ett nytt stängsel.
Bilaga 2 Hur stor är risken för upprepade angrepp?
Med uppgifter från 10 års dokumenterade rovdjursangrepp finns nu data på i vilken
utsträckning det faktiskt sker upprepade angrepp efter ett första angrepp på tamdjur.
Under åren 1998 till 2006 skedde totalt 509 rovdjursangrepp, orsakade av björn,
lodjur, varg och kungsörn, på får i Sverige, vilket resulterade i ungefär 2 000 döda
får. Lodjur står för lite drygt hälften av alla angrepp , d.v.s 55 %. I takt med att
vargstammen ökat har också andelen vargangrepp ökat och står i materialet för en
fjärdedel, 25%, av angreppen . Antal angrepp av kungsörn är 24, vilket är alltför få
för att kunna analysera. Kungsörn har därför uteslutits från analyserna och beräkningarna omfattar således de resterande 485 angreppen. Beräkningarna är gjorda
för rovdjursområden, d.v.s. de områden i Sverige som haft dokumenterade angrepp
16N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
av respektive rovdjursart. Om två eller flera angrepp inträffade på samma gård
inom ett år betraktades det som upprepade angrepp. Angrepp som ligger mer än 1
km ifrån varandra har uteslutits, för att inte av misstag behandla två gårdar med
samma namn som en och samma gård. Analyserna är endast gjorda på fårbesättningar, men resultaten kan sannolikt tillämpas även på andra typer av tamdjursbesättningar.
Resultat
I genomsnitt utsätts 0,3 % av fårbesättningarna i rovdjursområden för ett rovdjursangrepp varje år. Bland de besättningar som har haft angrepp av rovdjur har 17 %
fått ytterligare minst ett angrepp under det följande året. Av de 485 angreppen var
81 st upprepade angrepp. En gård som haft ett angrepp löper med andra ord 57
gånger högre risk att angripas igen jämfört med en gård i samma område som inte
haft något angrepp (se tabell 1). Redan under den första veckan efter det första
angreppet inträffade 47 % av de påföljande björnangreppen, 32 % av de påföljande
vargangreppen och 24 % av de påföljande lodjursangreppen (figurerna 1, 2 och 3).
Mer än hälften av de angrepp som följde efter ett första angrepp inträffade under de
fem första veckorna och 50 % för lodjur. Risken för att en besättning ska angripas
av rovdjur är alltså som allra störst veckorna direkt efter ett tidigare rovdjursangrepp. En möjlig förklaring till detta mönster kan vara att de flesta rovdjursarter
ofta återkommer till större byten om de inte kunnat konsumera allt kött vid det
tillfälle då bytet dödades. Ibland gömmer rovdjuren rester av bytet i avsikt att
komma tillbaka senare. Om det fortfarande finns tamdjur kvar på platsen då rovdjur kommer tillbaka är risken stor för att ytterligare tamdjur angrips. Troligtvis
kommer rovdjuren också ihåg att det fanns byten på den aktuella platsen och kan
återkomma vid ett senare tillfälle för att undersöka om det fortfarande finns bytesdjur kvar.
17N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Bilaga 3 Vanliga permanenta åtgärder
Stängsel
Stängsel används i flera delar av världen för att förebygga angrepp på tamdjur.
Åtgärden räknas som en av de allra effektivaste, men också till de allra dyraste.
Olika stängseltyper fungerar olika bra mot de olika rovdjursarterna. Femtrådiga
stängsel fungerar bra mot varg. All erfarenhet tyder på att de stängsel som fungerar
mot varg oftast fungerar lika bra mot björn som också är ett relativt stort djur. Mot
lodjur tycks det bästa stängslet vara ett vanligt fårnät kompletterat med två eltrådar,
en ovan nätet och en låg på nätets insida. Ett sådant stängsel fungerar mycket bra
även mot varg och björn. Det är svårt för de större individerna att klättra över utan
att få en stöt och det är svårt för de mindre att gå genom maskorna i nätet utan att
få en riktigt kraftigt stöt eftersom nätmaskan runt kroppen ger bra jordning då djuret kommer åt eltråden på insidan.
Stängsling bör fortsatt vara den mest använda förebyggande åtgärdeni hägnade
besättningar. Stängslen bör dock vara utformade och uppsatta i enlighet med VSCs
rekommendationer. Ska stängslet förebygga angrepp av lodjur, varg och björn bör
stängslet vara ett fårnät kompletterat med två eltrådar, ska stängslet huvudsakligen
förebygga angrepp från varg och/eller björn kan stängslet även vara ett femtrådigt
elstängsel.
Boskapsvaktande hundar
I flera länder i världen används boskapsvaktande hundar som en förebyggande
åtgärd mot rovdjursskador på tamdjur. I Europa och Asien används metoden traditionellt och det finns flera raser av hundar som avlats fram under flera hundra år för
ändamålet. I andra delar av världen, t ex Nordamerika, har metoden börjat användas först på senare år. Traditionellt används hundarna i Europa och Asien vanligen
av herdar som vaktar frigående får eller getter som betar på bergssluttningar och
ängar. I Nordamerika är det vanligare att hundar utan herde vaktar tamdjur som går
i stora hägn. Det tredje sättet som hundarna kan användas på är att de utan herde
vaktar frigående tamdjur. Oavsett hur hundarna används är den grundläggande
principen att hundarna ska präglas på tamdjur från ca 2 månaders ålder. Hunden
ska knyta känslomässiga band till tamdjuren vilket gör att tamdjuren då omfattas av
hundens vaktinstinkter. Hunden ska frivilligt följa tamdjursflocken och trivas bland
djuren den ska vakta. Hundar som arbetar utan herdar behöver vara hårdare präglade på djuren.
Boskapsvaktande hundar kan vara ett alternativ där rovdjursavvisande stängsel inte
kan användas. Användningen av boskapsvaktande hundar är mer beroende av
brukningsförfarandet på gården än vad övriga skadeförebyggande åtgärder är. Metoden kräver även engagemang och tid från brukaren och brukaren måste vara väl
medveten om vad hon/han engagerar sig i när en hund införskaffas. Hur många
hundar som behövs i varje besättning beror på brukningsförhållandena. Bidrag bör
utgå till intresserade tamdjursägare, som ett alternativ till bidrag till stängsel.
18N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Andra vaktdjur
Lamadjur och åsnor används i Nordamerika för att skydda tamdjur mot framförallt
prärievarg. Enligt uppgifter från Nordamerika uppmärksammar lamadjur och åsnor
annalkande rovdjur och kan gå till anfall och sparka mot ett rovdjur om det kommer för nära. Beteendet uppmärksammar även brukaren på närvaro av rovdjur i
besättningen. Det saknas vetenskapliga undersökningar om hur effektiva åsnor och
lamadjur är som skadeförebyggande åtgärd. Möjligen kan lamadjur och åsnor vara
ett alternativ i besättningar där ingen annan förebyggande åtgärd av olika anledningar är möjlig.
Kadaverhantering
Kadaver, slaktrester och annat avfall eller djurfoder som av rovdjuren uppfattas
som en födoresurs kan locka rovdjuren. Om en sådan plats finns i närheten av tamdjur ökar exponeringen av tamdjur för rovdjuren och därmed också risken för angrepp på tamdjuren. Kadaverhantering är en åtgärd med stor potential att reducera
antalet angrepp av framförallt varg och björn. I de fall potentiell rovdjursföda upptäcks inom 1 km från tamdjursbesättningar bör länsstyrelsen hjälpa till med avlägsnandet.
Ökad tillsyn
Mänsklig närvaro är sannolikt en av de mest effektiva förebyggande åtgärderna
som finns. Dessvärre också en av de dyraste. I Sverige förekommer inte rovdjursangrepp på tamdjur i sådan omfattning att det lönar sig ekonomiskt med till exempel herdar. Många rovdjursangrepp sker i gryningen eller i skymningen, Där så är
möjligt bör därför tillsyn av tamdjuren förläggas till den tiden på dygnet för bästa
effekt. Bidrag bör dock inte utgå från länsstyrelsen.
19N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Bilaga 4 Kortfattad genomgång av
vanliga akutåtgärder
Oavsett om tamdjur har angripits av varg, lo eller björn , ska akutåtgärder vidtas
omgående , dvs innan nästa natt. Risken för att rovdjuret/rovdjuren kommer tillbaka och angriper fler djur i besättningen är annars stor. Under de senaste 10 åren har
rovdjur återvänt till samma besättning och angripit fler tamdjur efter det första
angreppet i fler än 20% av fallen. Risken för ett rovdjursangrepp under de närmaste veckorna efter första angrepp är alltså mer än 1 på 5, dvs många gånger större än
annars. Medel för att förebygga rovdjursangrepp får således många gånger större
effekt om de används till förebyggande åtgärder i en besättning som just har haft ett
angrepp jämfört med om de används på besättningar som inte har haft rovdjursangrepp.
Viktiga egenskaper hos akutåtgärder är att de ska vara möjliga att genomföra
snabbt och med kort varsel. De ska bara vara ett provisorium, till exempel till dess
att permanenta åtgärder har vidtagits, och behöver därför bara ha effekt på kort
sikt, d.v.s. någon eller några veckor. Tumregeln är att akutåtgärden ska sitta uppe
och fungera i åtminstone fyra veckor.
Att vidta akutåtgärder är i de flesta fall också både enklare och billigare i en besättning med hägnade tamdjur eftersom tamdjuren redan rör sig över en begränsad yta
med bra betestillväxt, vilket gör att tillskottsutfodring oftast inte är nödvändig.
I detta avsnitt listas de mest frekvent använda akutåtgärderna. Vilken som är mest
effektiv i det enskilda fallet måste avgöras tillsammans med berörd brukare.
Nattintag
Att ta in tamdjuren i stall eller annan fålla på natten under en tid efter ett rovdjursangrepp är mycket effektivt. Detta förutsätter dock att det finns lämpliga byggnader
eller fållor samt möjligheter till utfodring, även under sommaren. Det medför också
en extra arbetsbelastning för djurägaren. Hur stor kostnaden blir varierar mycket
utifrån den enskilda gårdens och brukarens förutsättningar. Länsstyrelsen bör täcka
djurägarens kostnader för merarbete och utfordring. Viltskadecenters rekommenderade ersättningsnivå är 5 SEK per får och natt, respektive 25 SEK per nöt och natt.
Oftast används åtgärden under de allra första dygnen efter ett angrepp i väntan på
att andra åtgärder ska hinna vidtas.
Lapptyg mot varg
En lång lina med tyglappar sätts upp på utsidan av det ordinarie stängslet, eftersom
lapptyget inte hindrar tamdjuren från att gå ut. Effekten är tidsbegränsad, men erfarenheter visar att vargar inte vågar passera lapptyget på i genomsnitt sex veckor.
Variationen mellan olika vargindivider är dock stor. Lapptyg har inte testats mot
andra rovdjur än varg. Åtgärden är relativt billig i inköp och går snabbt att sätta
upp. Är man två personer, en som sätter upp glasfiberstolpar och en som rullar ut
20N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
lapptyget, kan lapptyget sättas upp med samma hastighet som man promenerar i
motsvarande terräng. Det är viktigt att tyglapparna hänger fritt så att de kan röra sig
i vinden, annars tycks vargarna vänja sig snabbare och effekten avta. Tänk på detta
då stolparna sätts upp och undvik att dra lapparna genom högt ris eller tätt gräs,
som hindrar dem från att fladdra. Om man monterar lapptyget strax ovanför knä-
höjd kommer lapparna att fladdra lagom högt, ca 1-2 dm ovanför marken. Lapptyget bör alltid sättas upp och tas ned av länsstyrelsens personal för att säkerställa en
korrekt uppsättning. Vid användning av lapptyg är det mycket viktigt att ”lapparna” hänger fritt och kan röra sig i vinden utan att för den skull hänga så högt att
vargarna obehindrat kan gå under. Lapptyget skall hänga så att ”lapparna” slutar 2-
3 dm ovan mark.
Stängsel
Stängsel som kan monteras snabbt är antingen elnät eller provisoriska elstängsel
med järntrådar. Vid uppsättningen gäller samma rekommendationer som vid uppsättning av permanenta stängsel: det är viktigt att stängslen är väl sträckta och att
understa tråden är så nära marken som möjligt, inte högre än 20-30 cm ovanför
marken. Det är naturligtvis också viktigt att stängslet täcker alla sidor, naturliga
avgränsningar som sjöar eller vattendrag kan inte användas. Elnät går vanligen
fortare att sätta upp och ta ned än trådstängsel. Elnät kan användas för att skydda
alla djurslag, men om de ska användas för att skydda nötkreatur eller hästar bör de
sättas utanför ett befintligt stängsel, så att tamdjuren inte kan skada sig på nätet.
Eftersom stängsling är en dyr åtgärd bör bidrag för denna i första hand ges till de
besättningar som löper störst risk för angrepp, d v s fårbesättningar i befintliga
vargrevir. Bidrag bör också utgå till alla besättningar oavsett djurslag om de haft ett
dokumenterat, besiktigat, angrepp av rovdjur. Ska stängslet förebygga angrepp av
lodjur, varg och björn bör stängslet vara ett fårnät kompletterat med två eltrådar,
ska stängslet huvudsakligen förebygga angrepp från varg och/eller björn kan
stängslet även vara ett femtrådigt elstängsel.
Ljud- och ljusskrämmor
Skrämmorna drivs via ström från nät eller batterier och genererar ljud eller ljus
regelbundet. Då ett djur närmar sig en skrämma blir intervallen oregelbundna. Det
finns många olika slags skrämmor - allt från en vanlig radio med timer till solcellsladdade lampor med rörelsesensorer. Precis som med lapptyg är åtgärdens
effektivitet tidsbegränsad då rovdjuren vänjer sig efter en tid. Ett batteridrivet
prisma som reflekterar ljus från himlen uppåt på ett sätt som irriterar örnar då de
flyger över området har provats med gott resultat vid en fårbesättning med örnproblem i Västra Götaland. Inga fler angrepp av örn har inträffat efter det att prismat
sattes upp. Det krävs dock flera tester innan det går att dra några egentliga slutsatser om just den åtgärdens effektivitet. Ljudskrämmor kan bland annat användas för
att förebygga skador av björn på ensilagebalar eller som akutåtgärd mot sidor av
hägn som utgörs av naturliga avgränsningar som t ex vattendrag.
Skyddshalsband på tamdjur
21N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Halsband kan framförallt fungera för att förhindra lodjur att angripa den individ
som bär det. De är gjorda i kraftigt läder eller plast och gör det svårare för rovdjur
att bita i tamdjurets nacke och hals. Skyddshalsband har använts med varierande
framgång på lamm i Norge. I enstaka fall kan de användas som akutåtgärd om inga
andra åtgärder är möjliga och enstaka värdefulla individer ,till exempel en avelsbagge, ska skyddas från angrepp av lodjur. Skyddshalsband kan beställas från Viltskadecenter.
Kadaverhantering
Kadaver, slaktrester och annat avfall eller djurfoder som rovdjur kan uppfatta som
en födoresurs kan locka rovdjur till ett visst område. Om en sådan plats finns i
närheten av tamdjur ökar även exponeringen av tamdjur för rovdjuren och därmed
också risken för att tamdjuren blir angripna. I de fall som tänkbar rovdjursföda
upptäcks inom 1 km från en tamdjursbesättning bör länsstyrelsen hjälpa till med
avlägsnandet. Det är viktigt att ha kommunicerat med kommunen innan. Åtgärden
kan vara mycket effektiv, men bör kombineras med andra åtgärder som till exempel stängsel eller intag på natten, eftersom rovdjuren ofta inte lämnar området förrän 2-3 dagar efter det att avfallet tagits bort. I fall med upprepade angrepp på tamdjur i ett begränsat område är olika typer av födokällor som t ex kadaverhögar ofta
orsaken till att rovdjurens rörelser begränsas till området.
Ökad tillsyn
Mänsklig närvaro är sannolikt en av de mest effektiva förebyggande åtgärderna
som finns. Tyvärr är det också en av de dyraste. I Sverige förekommer inte rovdjursangrepp på tamdjur i sådan omfattning att det lönar sig ekonomiskt med till
exempel herdar. Då många rovdjursangrepp sker i gryningen eller i skymningen
bör tillsyn av tamdjuren förläggas till den tiden på dygnet för bästa effekt. Ökad
tillsyn i som skapar merkostnader i en omfattning som bör ersättas av länsstyrelsen
bör endast användas i yttersta nödfall eftersom det nästan alltid finns akutåtgärder
som är både bättre och billigare.
Skrämsel
Skrämsel kan användas för att med rop, skrik, stenkastning eller knallskott driva
undan rovdjur som närmar sig en tamdjursbesättning. Att genom skrämsel få rovdjur att förknippa tamdjur med något obehagligt och därigenom få rovdjuren att för
en lång tid undvika kontakt med tamdjur är dock inte realistiskt. Syftet med skrämsel som en akut åtgärd för att förebygga rovdjursangrepp på tamdjur, är att hindra
ett rovdjur från att komma i närheten av tamdjur på en särskild plats vid ett särskilt
tillfälle. Åtgärden är relativt dyr eftersom den innebär att någon måste sitta ute
under åtminstone natten och morgonen. Om betesmarken inte är väldigt liten och
lätt överskådlig är åtgärden dessutom mycket ineffektiv, eftersom ett rovdjur osedd
kan ta sig in i hagen några hundra meter från platsen som bevakas. Vargar har vid
flera tillfällen visat sig mycket målmedvetna och försökt passera vaktande männi-
22N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
skor på bara några tiotal meter i mörker. Åtgärden ska ses som en nödlösning då
andra åtgärder av olika anledningar inte är möjliga.
23N A T U R V Å R D S V E R K E T VÄGLEDNING
PRIORITERING FÖREBYGGANDE
ÅTGÄRDER VID ROVDJURSANGREPP
2011-04-14
Bilaga 5 Rekommenderade förberedelser för att länsstyrelsen effektivt
ska kunna genomföra akutåtgärder
för att minska risken för upprepade
angrepp.
• Minst en uppsättning akutstängsel, antingen elnät eller eltråd. Oavsett typ
av stängsel ska det finnas ett batteridrivet aggregat med solceller för underhållsladdning, 4 jordspett, järnspett, stolpklubba och åtminstone 4 impregnerade trästolpar med en diameter på 6-10 mm (för att ge stadga t ex
i hörn). Om elnät används ska det finnas åtminstone 8 rullar elnät av en
modell med styva vertikala maskor. Om eltråd används ska det finnas
minst 1 km galvaniserad järntråd med en tjocklek av max 1, 5 mm, minst
40 stolpar och 200 isolatorer. En batteridriven skruvdragare underlättar
arbetet med att dra i isolatorerna avsevärt.
• Tillgång till personal som kan sätta upp akutåtgärder direkt efter besiktningen.
• Minst en uppsättning ljudskrämmor, dvs två så kallade ”Critter Gitters”
eller motsvarande enheter av annat fabrikat.
• I län med stationär vargförekomst bör även finnas minst en uppsättning
lapptyg om 400 m med 40 lätta stängselstolpar av plast eller glasfiber,
samt minst en uppsättning ljusskrämmor som enkelt kan transporteras
och sättas upp.
• Tumregeln bör vara att länsstyrelsen hjälper till i upp till 2 dygn efter ett
angrepp. Omfattningen bör diskuteras i den regionala viltförvaltningsdelegationen.
• Länsstyrelsen bör ha kontakt med LRF:s akutgrupper och gjort en arbetsfördelning med dessa för att undvika dubbelarbete.
måndag 21 november 2011
Redovisning av tilläggsuppdrag om den svenska rovdjurspolitiken
http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/Rovdjur/Redovisning-skyddsjakt-stora-rovdjur.pdf
onsdag 11 maj 2011
Människan är naturens lieman
Vilken är den vanligaste dödsorsaken för vilda djur? Blir de dödade av andra djur? Dör de av svält eller sjukdomar? Ingendera. Den överlägset största dråparen i naturen är människan, enligt en ny studie från USA.
Studien, som utförts av biologerna Christopher Collins och Roland Kays vid New York State Museum, antyder att vi numera är den viktigaste evolutionära kraften i de flesta ekosystem.
Över hälften av alla stora och medelstora djur som dör i naturen, dör för människohand. De blir skjutna, dör i fällor, eller blir överkörda på vägarna.
Collin och Kays, som publicerar sina rön i tidskriften Animal Conservation, gick igenom alla data om dödlighet bland vilda däggdjur i Nordamerika de kunde hitta i den vetenskapliga litteraturen. Totalt hittades uppgifter om kända dödsorsaker för 1.874 djur i 69 populationer tillhörande 27 arter, från norra Alaska till södra Texas.
De flesta av kontinentens stora rov- och hovdjur finns med i materialet, exempelvis varg, puma, svartbjörn, älg, vitsvanshjort och wapitihjort. Men även mindre arter är väl representerade: tvättbjörn, prärievarg, rödlo, strimmig skunk, granmård, bomullsvanskanin, murmeldjur, ekorre och piggsvin.
Det visade sig att jakt, legal såväl som illegal, var den vanligaste dödsorsaken — 35,3 procent eller över en tredjedel av alla kända fall. Här ingick också fällfångst.
Trafiken svarade för 9,2 procent av dödligheten, och andra mänskliga faktorer för ytterligare 7,2 procent.
Räknar vi samman dessa blir summan 51,7 procent. Människor stod med andra ord för över hälften av alla dödsfall bland djuren.
Bland naturliga faktorer svarade rovdjur för 35,2 procent av dödligheten, medan sjukdom och svält bara stod för 3,8 respektive 3,2 procent. Totalt dog bara 48,3 procent av djuren en naturlig död.
Forskarna påpekar att siffrorna skiljer sig relativt mycket från område till område. I mer tättbefolkade områden i östra USA var trafiken den viktigaste dödsorsaken, medan jakt stod för en högre andel i glesbygderna. Mer förvånande var att människan nästan överallt, även i rena vildmarksområden, var den viktigaste dödsfaktorn.
Enda undantaget var skyddade områden, nationalparker och viltreservat. I dessa dog fler djur en naturlig död.
Det är med andra ord uppenbart att människan har blivit naturens lieman. Kays och Collins drar slutsatsen att detta på sikt måste få evolutionära konsekvenser. Vilda djur formas av det naturliga urvalet, men i dag är det vi människor som står för merparten av urvalet. Vad detta får för konsekvenser på sikt kan vi bara gissa oss till.
– Det är en omedveten manipulation. Vi har satt de naturliga systemen ur spel, säger viltekologen Göran Cederlund.
Han är säker på att människans påverkan är lika stor i Sverige som i Kanada och USA, även om ingen ännu gjort en liknande studie här hemma.
– När det gäller älg, rådjur och björn står säkert människan för uppemot 90 procent av dödligheten i Sverige, säger han.
– I viss mån är jakten i de nordiska länderna en ännu större dödsfaktor än vad den är i Nordamerika. Vi skördar viltstammarna väldigt effektivt.
Precis som Kays och Collins tror Cederlund att vårt urval kommer att påverka djuren evolutionärt.
– Det är säkert en viktig faktor, åtminstone för de stora däggdjuren. Urvalsmekanismerna när ett djur blir dödat av ett rovdjur och när det blir skjutet av en jägare, är sannolikt olika. Vi petar i de naturliga systemen med konsekvenser som ingen kan förutse.
Roland Johansson/TT
Studien, som utförts av biologerna Christopher Collins och Roland Kays vid New York State Museum, antyder att vi numera är den viktigaste evolutionära kraften i de flesta ekosystem.
Över hälften av alla stora och medelstora djur som dör i naturen, dör för människohand. De blir skjutna, dör i fällor, eller blir överkörda på vägarna.
Collin och Kays, som publicerar sina rön i tidskriften Animal Conservation, gick igenom alla data om dödlighet bland vilda däggdjur i Nordamerika de kunde hitta i den vetenskapliga litteraturen. Totalt hittades uppgifter om kända dödsorsaker för 1.874 djur i 69 populationer tillhörande 27 arter, från norra Alaska till södra Texas.
De flesta av kontinentens stora rov- och hovdjur finns med i materialet, exempelvis varg, puma, svartbjörn, älg, vitsvanshjort och wapitihjort. Men även mindre arter är väl representerade: tvättbjörn, prärievarg, rödlo, strimmig skunk, granmård, bomullsvanskanin, murmeldjur, ekorre och piggsvin.
Det visade sig att jakt, legal såväl som illegal, var den vanligaste dödsorsaken — 35,3 procent eller över en tredjedel av alla kända fall. Här ingick också fällfångst.
Trafiken svarade för 9,2 procent av dödligheten, och andra mänskliga faktorer för ytterligare 7,2 procent.
Räknar vi samman dessa blir summan 51,7 procent. Människor stod med andra ord för över hälften av alla dödsfall bland djuren.
Bland naturliga faktorer svarade rovdjur för 35,2 procent av dödligheten, medan sjukdom och svält bara stod för 3,8 respektive 3,2 procent. Totalt dog bara 48,3 procent av djuren en naturlig död.
Forskarna påpekar att siffrorna skiljer sig relativt mycket från område till område. I mer tättbefolkade områden i östra USA var trafiken den viktigaste dödsorsaken, medan jakt stod för en högre andel i glesbygderna. Mer förvånande var att människan nästan överallt, även i rena vildmarksområden, var den viktigaste dödsfaktorn.
Enda undantaget var skyddade områden, nationalparker och viltreservat. I dessa dog fler djur en naturlig död.
Det är med andra ord uppenbart att människan har blivit naturens lieman. Kays och Collins drar slutsatsen att detta på sikt måste få evolutionära konsekvenser. Vilda djur formas av det naturliga urvalet, men i dag är det vi människor som står för merparten av urvalet. Vad detta får för konsekvenser på sikt kan vi bara gissa oss till.
– Det är en omedveten manipulation. Vi har satt de naturliga systemen ur spel, säger viltekologen Göran Cederlund.
Han är säker på att människans påverkan är lika stor i Sverige som i Kanada och USA, även om ingen ännu gjort en liknande studie här hemma.
– När det gäller älg, rådjur och björn står säkert människan för uppemot 90 procent av dödligheten i Sverige, säger han.
– I viss mån är jakten i de nordiska länderna en ännu större dödsfaktor än vad den är i Nordamerika. Vi skördar viltstammarna väldigt effektivt.
Precis som Kays och Collins tror Cederlund att vårt urval kommer att påverka djuren evolutionärt.
– Det är säkert en viktig faktor, åtminstone för de stora däggdjuren. Urvalsmekanismerna när ett djur blir dödat av ett rovdjur och när det blir skjutet av en jägare, är sannolikt olika. Vi petar i de naturliga systemen med konsekvenser som ingen kan förutse.
Roland Johansson/TT
lördag 30 april 2011
Samer och renskötsel
Samer och renskötsel
Från 1500-talet finns det skriftliga källor som tydligt visar att samerna inte hade några stora renhjordar.
Men redan hundra år senare fanns på sina håll en utvecklad nomadiserande renskötsel.
Fram till slutet av 1500-talet hade samerna levt ett förhållandevis gott liv. De var ålagda att betala skatt
framförallt i form av skinn av olika vilda djur, krav som de ganska enkelt kunde uppfylla i de viltrika markerna.
I början av 1600-talet bytte staten politik. Karl IX beslöt att samerna skulle betala skatt i form av renkött och torrfisk.
Varje samefamilj skulle ge kronan två renar i skatt. Detta ledde till svält och fattigdom bland samerna.
Nu pressades samerna att föröka de tamrenar man hade för att producera mer kött. De gick över till en nomadiserande
renskötsel för att klara krisen. När den utvecklingen väl satts igång fortsatte den av egen kraft.
Länge var det dock en renskötsel väldigt annorlunda än den vi ser idag. Man var tillsammans med renarna nästan
dygnet runt, speciellt med varg i trakterna. Då var man tvungen att vakta både dag och natt.
Sedan 1950-talet har den arbetsintensiva renskötseln ersatts av en extensiv. Nu bevakas hjordarna från kanterna
och står inte under ständig tillsyn. Renarna klassas av EU som tamboskap och när Sveriges 950 företag i branschen
bedriver sin renskötsel sker det med rationella metoder, precis som i vanlig djurhållning. Här ligger också ett dilemma;
hur maskinell kan den vara och ändå beskrivas som en näring i särskild samklang med naturen? Om snöskotrar,
motorcyklar och helikoptrar driver renarna till märkningsplatserna, om lastbilar i två våningar fraktar dem till vinterbetet?
Idag finns omkring 260 000 renar i Sverige. Hur många kan de vara utan att slita på fjällvärldens känsliga lavtäcke?
Flyttningen med lastbil har enligt samerna själva blivit nödvändig till följd av alla vägar, järnvägar, kalhyggen och kraftverksdammar.
Striden om sedvanerätt
I september 1990 lämnade skogsbolagen Stora, MoDo, och Korsnäs tillsammans med privata markägare in en stämningsansökan
mot fem samebyar i Härjedalen till tingsrätten i Sveg. De var trötta på de skador som renarnas tramp gjorde på tallplantorna under
vinterbetet och hävdade att stora mängder ren uppträdde i skogar där de inte synts till tidigare. Bolagen drog senare sig ur med
de privata drev processen vidare.
Samerna å sin sida hävdade att dessa skogar alltid varit vinterbete i varierande grad. Det var bara det att renarna hade blivit fler.
Från 1970-talets början fram till 1990 växte antalet renar i Sverige från cirka 170 000 till 300 000, den högsta nivån sedan 1800-talet.
Inte minst i Härjedalen hade renhjordarna växt sig mycket stora. Samerna lyckade inte styrka sin sedvanerätt genom att bevisa var deras renar
vinterbetat i slutet av 1800-talet, inför tingsrätten i Sveg 1996. Markägarna vann - och samerna överklagade.
Den 15 februari 2002 föll domen i Hovrätten för nedre Norrland efter tolv års processande. Samebyarna förlorade även här och HD beslöt
senare att inte ta upp målet. Sedan dess har flera andra privata markägare att stämma samebyar för att slippa renar i skogarna och
även här har markägarna vunnit.
Nolltolerans med riksdagens stöd
Inga familjegrupper av varg får finnas i rennäringens åretruntområden beslöt riksdagen i mars 2001. Det var tvärtemot vad Naturvårdsverket
och andra remissinstanser som Stockholm och Uppsalas universitet tyckte. De framhöll att det var orimligt att undanta 40 procent av Sveriges
yta från vargföryngringar. Men regeringen Persson och riksdagen bedömde att vargar och modern renskötsel inte går att förena. Sedan riksdagen
fattade sitt beslut har myndigheterna också gett flera skyddsjaktstillstånd i renskötselområdet, vilket inte direkt underlättar för
de vargar som någon gång ibland vandrar in från Finland att förena sig med den svensk-norska vargstammen och bidra med nya värdefulla gener,
Renskötselns lönsamhetsproblem
Inkomsterna från försäljning av renkött är omkring 50 miljoner per år. Till det kommer 10 miljioner ur Sametingets prisstöd och runt 30 miljoner
per år i rovdjursstöd. "Ett genomgående problem under hela den period vi har studerat är rennäringens svaga lönsamhet", skriver Staffan Johansson
och Nils-Gustav Lundgren vid Luleå tekniska högsklola i en ESO-rapport fråm 1998. När de jämför intäkter med bidrag finner de att rennäringen 1993
fick tre kronor i stöd för varje intjänad krona. Proportionerna har varit desamma en längre tid. Författarna gör en samhällsekonomisk analys för året
1994/95 och kommer fram till att rennäringen detta år gav en samhällsekonomisk intäkt på 64 miljoner kronor och en kostnad på 264 miljoner kronor.
Rennäringen är alltså mycket olönsam.
Källmaterial hämtat ur Henrik Ekmans "Vargen - den jagade jägaren", Nordstedts förlag ISBN 978-91-1-302419-6s
Från 1500-talet finns det skriftliga källor som tydligt visar att samerna inte hade några stora renhjordar.
Men redan hundra år senare fanns på sina håll en utvecklad nomadiserande renskötsel.
Fram till slutet av 1500-talet hade samerna levt ett förhållandevis gott liv. De var ålagda att betala skatt
framförallt i form av skinn av olika vilda djur, krav som de ganska enkelt kunde uppfylla i de viltrika markerna.
I början av 1600-talet bytte staten politik. Karl IX beslöt att samerna skulle betala skatt i form av renkött och torrfisk.
Varje samefamilj skulle ge kronan två renar i skatt. Detta ledde till svält och fattigdom bland samerna.
Nu pressades samerna att föröka de tamrenar man hade för att producera mer kött. De gick över till en nomadiserande
renskötsel för att klara krisen. När den utvecklingen väl satts igång fortsatte den av egen kraft.
Länge var det dock en renskötsel väldigt annorlunda än den vi ser idag. Man var tillsammans med renarna nästan
dygnet runt, speciellt med varg i trakterna. Då var man tvungen att vakta både dag och natt.
Sedan 1950-talet har den arbetsintensiva renskötseln ersatts av en extensiv. Nu bevakas hjordarna från kanterna
och står inte under ständig tillsyn. Renarna klassas av EU som tamboskap och när Sveriges 950 företag i branschen
bedriver sin renskötsel sker det med rationella metoder, precis som i vanlig djurhållning. Här ligger också ett dilemma;
hur maskinell kan den vara och ändå beskrivas som en näring i särskild samklang med naturen? Om snöskotrar,
motorcyklar och helikoptrar driver renarna till märkningsplatserna, om lastbilar i två våningar fraktar dem till vinterbetet?
Idag finns omkring 260 000 renar i Sverige. Hur många kan de vara utan att slita på fjällvärldens känsliga lavtäcke?
Flyttningen med lastbil har enligt samerna själva blivit nödvändig till följd av alla vägar, järnvägar, kalhyggen och kraftverksdammar.
Striden om sedvanerätt
I september 1990 lämnade skogsbolagen Stora, MoDo, och Korsnäs tillsammans med privata markägare in en stämningsansökan
mot fem samebyar i Härjedalen till tingsrätten i Sveg. De var trötta på de skador som renarnas tramp gjorde på tallplantorna under
vinterbetet och hävdade att stora mängder ren uppträdde i skogar där de inte synts till tidigare. Bolagen drog senare sig ur med
de privata drev processen vidare.
Samerna å sin sida hävdade att dessa skogar alltid varit vinterbete i varierande grad. Det var bara det att renarna hade blivit fler.
Från 1970-talets början fram till 1990 växte antalet renar i Sverige från cirka 170 000 till 300 000, den högsta nivån sedan 1800-talet.
Inte minst i Härjedalen hade renhjordarna växt sig mycket stora. Samerna lyckade inte styrka sin sedvanerätt genom att bevisa var deras renar
vinterbetat i slutet av 1800-talet, inför tingsrätten i Sveg 1996. Markägarna vann - och samerna överklagade.
Den 15 februari 2002 föll domen i Hovrätten för nedre Norrland efter tolv års processande. Samebyarna förlorade även här och HD beslöt
senare att inte ta upp målet. Sedan dess har flera andra privata markägare att stämma samebyar för att slippa renar i skogarna och
även här har markägarna vunnit.
Nolltolerans med riksdagens stöd
Inga familjegrupper av varg får finnas i rennäringens åretruntområden beslöt riksdagen i mars 2001. Det var tvärtemot vad Naturvårdsverket
och andra remissinstanser som Stockholm och Uppsalas universitet tyckte. De framhöll att det var orimligt att undanta 40 procent av Sveriges
yta från vargföryngringar. Men regeringen Persson och riksdagen bedömde att vargar och modern renskötsel inte går att förena. Sedan riksdagen
fattade sitt beslut har myndigheterna också gett flera skyddsjaktstillstånd i renskötselområdet, vilket inte direkt underlättar för
de vargar som någon gång ibland vandrar in från Finland att förena sig med den svensk-norska vargstammen och bidra med nya värdefulla gener,
Renskötselns lönsamhetsproblem
Inkomsterna från försäljning av renkött är omkring 50 miljoner per år. Till det kommer 10 miljioner ur Sametingets prisstöd och runt 30 miljoner
per år i rovdjursstöd. "Ett genomgående problem under hela den period vi har studerat är rennäringens svaga lönsamhet", skriver Staffan Johansson
och Nils-Gustav Lundgren vid Luleå tekniska högsklola i en ESO-rapport fråm 1998. När de jämför intäkter med bidrag finner de att rennäringen 1993
fick tre kronor i stöd för varje intjänad krona. Proportionerna har varit desamma en längre tid. Författarna gör en samhällsekonomisk analys för året
1994/95 och kommer fram till att rennäringen detta år gav en samhällsekonomisk intäkt på 64 miljoner kronor och en kostnad på 264 miljoner kronor.
Rennäringen är alltså mycket olönsam.
Källmaterial hämtat ur Henrik Ekmans "Vargen - den jagade jägaren", Nordstedts förlag ISBN 978-91-1-302419-6s
Öppet brev till miljöminister Andreas Carlgren
Vart tog djurskyddsintresset vägen i viltvårdsdelegationerna?
När regeringen beslutade om de nya viltvårdsdelegationerna valde man en sammansättning där förutom fem politiker utsedda av landstinget sju olika ledamöter representerande polisen, jägarna,
naturskyddsorganisationer, friluftsorganisationer, skogsägare, turistnäringen och skogsnäringen.
Vissa län ska även ha med representation från yrkesfiske, fäbodbruk och rennäringen. Man har, såvitt
vi bedömer, försökt få med alla grupper som på något sätt berörs av frågor gällande jakt och vilt.
Men ett intresse saknas, ett mycket viktigt sådant, nämligen djurskyddsintresset. Av alla ledamöter i
viltvårdsdelegationerna finns inte någon som i första hand ser till djurens intresse - utifrån de
djurskyddsaspekter som finns på vilda djur - och det samhällsintresse som finns i att bevara och sköta
vilda djur så att stammarna är livskraftiga och att djuren kan utföra sina naturliga beteenden utan att
skada människor.
Med den sammansättning som viltvårdsdelegationerna nu har finns tunga intressen som tydligt står i motsättning till djurskyddsorganisationernas syn på vilda djur. Vi finner detta mycket
anmärkningsvärt. Vi vill därför fråga miljöminister Andreas Carlgren om det är ett medvetet beslut
att ta in jägarorganisationer, LRF och andra vars verksamhet är av sådan natur att de själva upplever
sig stå i en uttalad konflikt med starka rovdjursstammar i Sverige (Jägarnas Riksförbund, som deltar,
har t.ex. lokalavdelningar på flera håll som har en uttalad 0-vision om varg), men välja att ställa alla
djurskyddsorganisationer utanför? Om inte så uppmanar vi ministern att föreslå regeringen att göra
ett tillägg och släppa in djurskyddsintresset i delegationerna.
I ett läge där Sverige genomfört licensjakt på varg för första gången sedan vargen fredades i Sverige och frågan är politiskt mycket infekterad är det mycket olyckligt och kan upplevas som en politisk styrning att inte släppa in de intressen som ser till djurskyddsaspekterna på förvaltningen av de stora rovdjuren och övrigt vilt som hanteras i delegationerna. Naturskyddet kan inte ensamma stå för både naturvårdsaspekterna och djurskyddsaspekterna i förvaltningen av dessa kontroversiella arter, och kravet om djurskyddsnärvaro stöds även av naturskyddsorganisationerna.
Våra tre organisationer representerar gemensamt en mycket stor grupp medlemmar och har ett starkt stöd hos många människor. Vi sitter dessutom inne på stor kompetens i frågor som rör djur. Att vi inte får möjlighet att delta i arbetet i viltförvaltningsdelegationerna är därför ett mycket olyckligt förbiseende som vi hoppas kan åtgärdas.Vi önskar därför skyndsamt träffa miljöministern för ett samtal om vårt deltagande i viltförvaltningsdelegationerna.
Åsa Hagelstedt, generalsekreterare Djurskyddet Sverige
Hans Ryttman, ordförande Jaktkritikerna
Lise-Lotte Norin, ansvarig för jaktfrågor Djurens Rätt
Upplagd av Peter Fahlcrantz kl. 13:59
När regeringen beslutade om de nya viltvårdsdelegationerna valde man en sammansättning där förutom fem politiker utsedda av landstinget sju olika ledamöter representerande polisen, jägarna,
naturskyddsorganisationer, friluftsorganisationer, skogsägare, turistnäringen och skogsnäringen.
Vissa län ska även ha med representation från yrkesfiske, fäbodbruk och rennäringen. Man har, såvitt
vi bedömer, försökt få med alla grupper som på något sätt berörs av frågor gällande jakt och vilt.
Men ett intresse saknas, ett mycket viktigt sådant, nämligen djurskyddsintresset. Av alla ledamöter i
viltvårdsdelegationerna finns inte någon som i första hand ser till djurens intresse - utifrån de
djurskyddsaspekter som finns på vilda djur - och det samhällsintresse som finns i att bevara och sköta
vilda djur så att stammarna är livskraftiga och att djuren kan utföra sina naturliga beteenden utan att
skada människor.
Med den sammansättning som viltvårdsdelegationerna nu har finns tunga intressen som tydligt står i motsättning till djurskyddsorganisationernas syn på vilda djur. Vi finner detta mycket
anmärkningsvärt. Vi vill därför fråga miljöminister Andreas Carlgren om det är ett medvetet beslut
att ta in jägarorganisationer, LRF och andra vars verksamhet är av sådan natur att de själva upplever
sig stå i en uttalad konflikt med starka rovdjursstammar i Sverige (Jägarnas Riksförbund, som deltar,
har t.ex. lokalavdelningar på flera håll som har en uttalad 0-vision om varg), men välja att ställa alla
djurskyddsorganisationer utanför? Om inte så uppmanar vi ministern att föreslå regeringen att göra
ett tillägg och släppa in djurskyddsintresset i delegationerna.
I ett läge där Sverige genomfört licensjakt på varg för första gången sedan vargen fredades i Sverige och frågan är politiskt mycket infekterad är det mycket olyckligt och kan upplevas som en politisk styrning att inte släppa in de intressen som ser till djurskyddsaspekterna på förvaltningen av de stora rovdjuren och övrigt vilt som hanteras i delegationerna. Naturskyddet kan inte ensamma stå för både naturvårdsaspekterna och djurskyddsaspekterna i förvaltningen av dessa kontroversiella arter, och kravet om djurskyddsnärvaro stöds även av naturskyddsorganisationerna.
Våra tre organisationer representerar gemensamt en mycket stor grupp medlemmar och har ett starkt stöd hos många människor. Vi sitter dessutom inne på stor kompetens i frågor som rör djur. Att vi inte får möjlighet att delta i arbetet i viltförvaltningsdelegationerna är därför ett mycket olyckligt förbiseende som vi hoppas kan åtgärdas.Vi önskar därför skyndsamt träffa miljöministern för ett samtal om vårt deltagande i viltförvaltningsdelegationerna.
Åsa Hagelstedt, generalsekreterare Djurskyddet Sverige
Hans Ryttman, ordförande Jaktkritikerna
Lise-Lotte Norin, ansvarig för jaktfrågor Djurens Rätt
Upplagd av Peter Fahlcrantz kl. 13:59
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)