Samer och renskötsel

Samer och renskötsel
Från 1500-talet finns det skriftliga källor som tydligt visar att samerna inte hade några stora renhjordar.
Men redan hundra år senare fanns på sina håll en utvecklad nomadiserande renskötsel.
Fram till slutet av 1500-talet hade samerna levt ett förhållandevis gott liv. De var ålagda att betala skatt
framförallt i form av skinn av olika vilda djur, krav som de ganska enkelt kunde uppfylla i de viltrika markerna.

I början av 1600-talet bytte staten politik. Karl IX beslöt att samerna skulle betala skatt i form av renkött och torrfisk.
Varje samefamilj skulle ge kronan två renar i skatt. Detta ledde till svält och fattigdom bland samerna.
Nu pressades samerna att föröka de tamrenar man hade för att producera mer kött. De gick över till en nomadiserande
renskötsel för att klara krisen. När den utvecklingen väl satts igång fortsatte den av egen kraft.

Länge var det dock en renskötsel väldigt annorlunda än den vi ser idag. Man var tillsammans med renarna nästan
dygnet runt, speciellt med varg i trakterna. Då var man tvungen att vakta både dag och natt.

Sedan 1950-talet har den arbetsintensiva renskötseln ersatts av en extensiv. Nu bevakas hjordarna från kanterna
och står inte under ständig tillsyn. Renarna klassas av EU som tamboskap och när Sveriges 950 företag i branschen
bedriver sin renskötsel sker det med rationella metoder, precis som i vanlig djurhållning. Här ligger också ett dilemma;
hur maskinell kan den vara och ändå beskrivas som en näring i särskild samklang med naturen? Om snöskotrar,
motorcyklar och helikoptrar driver renarna till märkningsplatserna, om lastbilar i två våningar fraktar dem till vinterbetet?
Idag finns omkring 260 000 renar i Sverige. Hur många kan de vara utan att slita på fjällvärldens känsliga lavtäcke?
Flyttningen med lastbil har enligt samerna själva blivit nödvändig till följd av alla vägar, järnvägar, kalhyggen och kraftverksdammar.

Striden om sedvanerätt
I september 1990 lämnade skogsbolagen Stora, MoDo, och Korsnäs tillsammans med privata markägare in en stämningsansökan
mot fem samebyar i Härjedalen till tingsrätten i Sveg. De var trötta på de skador som renarnas tramp gjorde på tallplantorna under
vinterbetet och hävdade att stora mängder ren uppträdde i skogar där de inte synts till tidigare. Bolagen drog senare sig ur med
de privata drev processen vidare.
Samerna å sin sida hävdade att dessa skogar alltid varit vinterbete i varierande grad. Det var bara det att renarna hade blivit fler.
Från 1970-talets början fram till 1990 växte antalet renar i Sverige från cirka 170 000 till 300 000, den högsta nivån sedan 1800-talet.
Inte minst i Härjedalen hade renhjordarna växt sig mycket stora. Samerna lyckade inte styrka sin sedvanerätt genom att bevisa var deras renar
vinterbetat i slutet av 1800-talet, inför tingsrätten i Sveg 1996. Markägarna vann - och samerna överklagade.
Den 15 februari 2002 föll domen i Hovrätten för nedre Norrland efter tolv års processande. Samebyarna förlorade även här och HD beslöt
senare att inte ta upp målet. Sedan dess har flera andra privata markägare att stämma samebyar för att slippa renar i skogarna och
även här har markägarna vunnit.

Nolltolerans med riksdagens stöd
Inga familjegrupper av varg får finnas i rennäringens åretruntområden beslöt riksdagen i mars 2001. Det var tvärtemot vad Naturvårdsverket
och andra remissinstanser som Stockholm och Uppsalas universitet tyckte. De framhöll att det var orimligt att undanta 40 procent av Sveriges
yta från vargföryngringar. Men regeringen Persson och riksdagen bedömde att vargar och modern renskötsel inte går att förena. Sedan riksdagen
fattade sitt beslut har myndigheterna också gett flera skyddsjaktstillstånd i renskötselområdet, vilket inte direkt underlättar för
de vargar som någon gång ibland vandrar in från Finland att förena sig med den svensk-norska vargstammen och bidra med nya värdefulla gener,

Renskötselns lönsamhetsproblem
Inkomsterna från försäljning av renkött är omkring 50 miljoner per år. Till det kommer 10 miljioner ur Sametingets prisstöd och runt 30 miljoner
per år i rovdjursstöd. "Ett genomgående problem under hela den period vi har studerat är rennäringens svaga lönsamhet", skriver Staffan Johansson
och Nils-Gustav Lundgren vid Luleå tekniska högsklola i en ESO-rapport fråm 1998. När de jämför intäkter med bidrag finner de att rennäringen 1993
fick tre kronor i stöd för varje intjänad krona. Proportionerna har varit desamma en längre tid. Författarna gör en samhällsekonomisk analys för året
1994/95 och kommer fram till att rennäringen detta år gav en samhällsekonomisk intäkt på 64 miljoner kronor och en kostnad på 264 miljoner kronor.
Rennäringen är alltså mycket olönsam.

Källmaterial hämtat ur Henrik Ekmans "Vargen - den jagade jägaren", Nordstedts förlag ISBN 978-91-1-302419-6s

Öppet brev till miljöminister Andreas Carlgren

Vart tog djurskyddsintresset vägen i viltvårdsdelegationerna?

När regeringen beslutade om de nya viltvårdsdelegationerna valde man en sammansättning där förutom fem politiker utsedda av landstinget sju olika ledamöter representerande polisen, jägarna,
naturskyddsorganisationer, friluftsorganisationer, skogsägare, turistnäringen och skogsnäringen.
Vissa län ska även ha med representation från yrkesfiske, fäbodbruk och rennäringen. Man har, såvitt
vi bedömer, försökt få med alla grupper som på något sätt berörs av frågor gällande jakt och vilt.

Men ett intresse saknas, ett mycket viktigt sådant, nämligen djurskyddsintresset. Av alla ledamöter i
viltvårdsdelegationerna finns inte någon som i första hand ser till djurens intresse - utifrån de
djurskyddsaspekter som finns på vilda djur - och det samhällsintresse som finns i att bevara och sköta
vilda djur så att stammarna är livskraftiga och att djuren kan utföra sina naturliga beteenden utan att
skada människor.
Med den sammansättning som viltvårdsdelegationerna nu har finns tunga intressen som tydligt står i motsättning till djurskyddsorganisationernas syn på vilda djur. Vi finner detta mycket
anmärkningsvärt. Vi vill därför fråga miljöminister Andreas Carlgren om det är ett medvetet beslut
att ta in jägarorganisationer, LRF och andra vars verksamhet är av sådan natur att de själva upplever
sig stå i en uttalad konflikt med starka rovdjursstammar i Sverige (Jägarnas Riksförbund, som deltar,
har t.ex. lokalavdelningar på flera håll som har en uttalad 0-vision om varg), men välja att ställa alla
djurskyddsorganisationer utanför? Om inte så uppmanar vi ministern att föreslå regeringen att göra
ett tillägg och släppa in djurskyddsintresset i delegationerna.

I ett läge där Sverige genomfört licensjakt på varg för första gången sedan vargen fredades i Sverige och frågan är politiskt mycket infekterad är det mycket olyckligt och kan upplevas som en politisk styrning att inte släppa in de intressen som ser till djurskyddsaspekterna på förvaltningen av de stora rovdjuren och övrigt vilt som hanteras i delegationerna. Naturskyddet kan inte ensamma stå för både naturvårdsaspekterna och djurskyddsaspekterna i förvaltningen av dessa kontroversiella arter, och kravet om djurskyddsnärvaro stöds även av naturskyddsorganisationerna.

Våra tre organisationer representerar gemensamt en mycket stor grupp medlemmar och har ett starkt stöd hos många människor. Vi sitter dessutom inne på stor kompetens i frågor som rör djur. Att vi inte får möjlighet att delta i arbetet i viltförvaltningsdelegationerna är därför ett mycket olyckligt förbiseende som vi hoppas kan åtgärdas.Vi önskar därför skyndsamt träffa miljöministern för ett samtal om vårt deltagande i viltförvaltningsdelegationerna.

Åsa Hagelstedt, generalsekreterare Djurskyddet Sverige
Hans Ryttman, ordförande Jaktkritikerna
Lise-Lotte Norin, ansvarig för jaktfrågor Djurens Rätt
Upplagd av Peter Fahlcrantz kl. 13:59